Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige och Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
söka fred, men fröken sade åter: »När I kommen i annat väder, så fån I ock till äfventyrs annat sinne.» När han gick ut, fann han frökens hoftärnor, hvilka han helsade, och, som der var en svensk jungfru, Elisabet Oxenstierna, så erbjöd han henne att medtaga hälsningar till hennes slägt i Sverige.
Slutligen, när han skulle anträda återresan, erhöll han ännu en penningegåfva af drottningen, liksom af fröken Anna, som äfven skänkte honom en tysk bönbok, berömmande honom för hans ståndaktighet i lutherska läran. »Beder för mig!» voro hennes sista ord till honom. Han fördes till Riga och derifrån till svenska gränsen, der han ändtligen utvexlades på samma tid, som när han tolf år förut blef fången.
Under tiden hade kriget i Lifland fortgått med sådan framgång för polackarne, att, om Sigismund lika kraftfullt gjort sitt, som Zamoisky förde kriget, hade detta sannolikt flyttats från Estland öfver till Finland och Sigismund en gång kunnat göra allvar af sitt hot att ännu en gång komma med väpnad makt till Sverige. Men Sigismund var af naturen trög och långsam, hindrades ock af uppror inom Polen, och så lemnade han de sina utan vederbörlig undsättning. Detta jemte den omständigheten, att Zamoisky förlorade befälet, äfvensom Carls outtröttliga bemödanden att anskaffa allt som behöfdes för kriget, gjorde att de svenska sakerna der någorlunda upprätthöllos.
År 1605 efter riksdagen i Stockholm beslöt Carl att sjelf gå öfver till Lifland. Med en flotta af 40 skepp seglade han ut från Stockholm den 4 Augusti, och så fort han fått sitt folk i land, intog han Dünamünde och vände sig sedan mot Riga, hvilken stad han uppfordrade att gifva sig. Den polske befälhafvaren, som då var Chodkewitz, stod vid Dorpt i östra Lifland, men skyndade, så fort han fick underrättelse om den svenske konungens ankomst, genaste vägen till Dünamünde. Under vägen fick han höra, att Anders Lennartsson var på väg till konungen med 4,000 man, och han skyndade sig att förekomma herr Anders. Han träffade honom också på vägen åt Pernau, och här stod en strid, hvaruti svenskarne ledo någon förlust, men de lyckades dock slå sig igenom, så att de framkommo till konungen vid Riga.
Chodkewitz följde efter, och som han var för svag att angripa den svenska hären, hvilken uppgick till 16—18,000 man, slog han läger i byn Yxkull vid stranden af Düna. Yxkull låg nära tre mil från Riga, och han kunde derifrån hafva ögonen på denna stad och hvad som der tilldrog sig, på samma gång som han lätt kunde draga till sig förstärkningar från Polen. Så snart Carl vid Riga fick underrättelse härom, beslöt han att rycka mot polackarne, hvilka han hoppades lätt kunna besegra, i anseende till deras ringa styrka, hvarpå Riga borde genom öfverraskning kunna tagas. Han bröt alltså upp från Riga den 16 September och tågade hela dagen och den påföljande natten. Men utom det att vägarne voro alldeles uppblötta, regnade det under hela vägen, så att svenskarne voro alldeles genomvåta och uttröttade, när de tidigt på morgonen den 17 September tågade upp för höjderna vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
