Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige och Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kirkholm och uppstälde sig i slagordning. Carl ville genast våga slaget. Anders Lennartsson tillstyrkte väl, att man borde uppskjuta striden, tills folket hunnit hemta krafter, helst som i alla fall fienden icke kunde undkomma, inklämd som han var mellan svenskarne och floden — men Carl ville icke lyssna till detta kloka råd, utan sporde den tappre och bepröfvade krigaren, »om han vore rädd». Denne svarade, att han väl visat och ännu skulle visa, om han vore rädd, men hären uppstäldes som Carl ville. Emellertid förgick förmiddagen, utan att det blef någon strid af, ty Carl ville ogerna lemna sin fördelaktiga ställning.
När båda härarne stodo uppstälda, fick man på södra sidan om Düna se en skara ryttare närma sig floden. Det var hertig Fredrik af Kurland med 500 man utvaldt och väl utrustadt folk. De redo en stund fram och åter utefter stranden för att finna ett lämpligt öfvergångsställe, och, när detta icke lyckades, såg man dem störta sig i floden och simma öfver. Det var en välkommen förstärkning för Chodkewitz, som nu räknade 5,000 man. Som han insåg, att faran blef större, ju längre den afgörande striden fördröjdes och svenskarne hunno hemta krafter, beslöt han att börja slaget. Det var dock en omöjlighet att söka öfvervinna fienden, der han stod i sin väl valda ställning på höjderna, och derför måste han på ett eller annat sätt locka ned honom derifrån. Han uppmuntrade derför sitt folk med ett tal, påminte om, »att dagen var egnad åt Polens skyddspatron den helige Stanislaus», och underrättade slutligen om den krigslist, som måste användas. Denna bestod deruti att genom en låtsad flykt locka svenskarne ned på fältet.
Detta lyckades öfver förväntan väl. Efter ett häftigt anfall flydde polackarne, och svenskarne
följde. Men på slätten fortfor striden i fyra timmar. Carl var sjelf midt i elden, Anders
Lennartsson utförde underverk af tapperhet, men alla bemödanden att fängsla segern vid de svenska
fanorna voro fåfänga. Anders Lennartsson stupade, så ock hertigen af Lüneburg. Sjelf höll Carl på att blifva fången. Han förlorade, der han störtat in i det häftigaste handgemänget, sin häst, och fienden igenkände honom. Han försvarade sig med mannamod, men det var tydligt att han icke länge skulle kunna hålla ut mot öfvermakten. Då kom Henrik Wrede, en lifländsk adelsman, ridande. Han igenkände genast den svenske konungen och sprängde fram till stället. Hastigt hoppade han af hästen och bad konungen på denna rädda sitt lif. Carl kastade sig upp i sadeln och skyndade derifrån, men den tappre ädlingen blef ögonblickligen nedhuggen. Icke mindre än 9,000 svenskar lågo på platsen; 500 blefvo tillfångatagne.
Chodkewitz lät begrafva de döda på slagfältet, hvarpå han med sin segrande här tågade till Riga, der på Sigismunds befallning Anders Lennartsson och hertigen af Lüneburg blefvo med många hedersbetygelser begrafna. Men Carl tågade i den dystraste sinnesstämning med öfverlefvorna af sin här till Reval. Härifrån skref han till rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
