Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget med Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de kajaner och lappar». Carl afsåg dermed en del af Finnmarken, som han ansåg att ryssarne afträdt i freden i Teusin, men som var ett gammalt skattland under Norge. Vidare förbjöd Carl all handel på de lifländska hamnar, hvilka innehades af polackarne. Till det tredje hade Carl vid utloppet af Göta elf anlagt staden Göteborg, som till följd af sitt läge snart drog handeln till sig, hvarigenom åter Öresundstullen förminskades. Å andra sidan hade äfven Carl åtskilliga anledningar till klagomål. Danska örlogsskepp anföllo svenska i Östersjön och ville tvinga dem att stryka segel. Tvänne svenska skepp blefvo qvarhållna i Öresund, och, då befälhafvaren uppvisade sitt pass, blef det honom fråntaget. Efter att hafva väntat i elfva dygn, frågade han, om han finge fortsätta resan, men fick till svar, »att ville han icke vänta, så kunde han resa till Köpenhamn». Han seglade till Köpenhamn och blef der likaledes uppehållen, hvarunder skeppen på ett våldsamt sätt ransakades af danskt krigsfolk. Slutligen fingo de segla. Skrifvelserna till Sveriges invånare förnyades och väckte i hög grad Carls harm, emedan han ansåg dem stå i samband med förrädiska stämplingar inom landet. Detta senare var i Carls ögon vida farligare än danskarnes hot. »Hafver juten intet främmande folk, så skrämmer han icke många med sina egna», sade han.
Emellertid sökte han på allt sätt förekomma krigets utbrott och sände till och med förslag till biläggande af alla tvistigheter, men fick till slut intet svar, medan de stora krigsrustningarne i Danmark utvisade, hvad som var att vänta.
Oaktadt vi af det föregående väl kunna märka, att konung Carl ännu till sin själ var lika kraftig och viljefast som fordom, så var han dock till det yttre mycket förändrad. Midsommardagen 1609 hade han haft sin första känning af slag. Han satt då vid bordet under skämt och förtroligt samtal med hertig Johan och några rådsherrar. Detta anfall var dock helt lindrigt, men han fick ett nytt på hösten samma år under pågående riksdag i Stockholm. Han framlade då sina fordringar om hjelp till krigen med Polen och Ryssland samt det tredje med Danmark, som var att förutse. Adeln gjorde härtill den 11 Augusti sin undskyllan, och då råkade konungen i en sådan häftighet, att han några timmar derefter fick sitt andra slaganfall. Detta var så häftigt, att han trodde sin död vara nära och tillsatte en förmyndareregering för sin son. Han tillfrisknade dock, men bibehöll under sin återstående lefnad följderna af slaget, så att han icke mer kunde tala fullt begripligt, icke heller hade sitt gamla minne i behåll.
Det är klart, att de många bekymmer, som nu hopade sig öfver Sverige, skulle förvärra det onda. Men själen bibehöll sin styrka, fast kroppen var sliten och utnött. I slutet af år 1610 sammankallades en riksdag till Örebro med anledning af det numera oundvikliga kriget med Danmark. Först anlände Gustaf Adolf, som sedan i sällskap med sin broder Carl Filip red utom staden att mottaga hertig Johan, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
