Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med fängelse, ej heller näpsa dem öfver deras skäliga brott eller öfver legostämman tvinga dem till tjenst.
Sådan klagan fördes visserligen icke öfver hennes man, hvilken alltid synes hafva varit barmhertig mot allmogen och välvillig i sin umgängelse, såsom han ock hade sådant att brås uppå, men tillvaron af sådana klagomål ger en egen färg åt tidsförhållandena. Folket, som utan tvifvel ofta klagade utan att höras, såg en vän i den konung, hvars hand utöfvade vedergällningsrätten. Derutinnan torde nog förklaringen ligga till den omständigheten, att allmogen följde konung Erik, ännu sedan hans hand dröp af Sveriges ädlaste blod. — Den vildsinte Axel Stensson Leijonhufvud framfor med sådan hårdhet i Finland, der han en tid under konung Johan var höfvidsman, att 300 bönder kommo öfver till Stockholm för att klaga. Då en gång en fogde på hans gård Gräfsnäs i Vestergötland under hans frånvaro låtit nedhugga en hasselskog bredvid slottet, befalte han, att fogden skulle hängas och att hvarje bonde, som burit yxa på skogen, skulle plikta 40 mark penningar och ett par oxar. En mängd exempel på förtryck från adelns och fogdarnes sida skulle kunna anföras, men vi hänvisa till det föregående. Till en del var detta ett af ålder inrotadt oskick. All konung Gustafs vaksamhet och stränghet förmådda icke utrota det onda. Det är betecknande för fogdarne och deras prejerier och försnillningar, hvad konung Carl IX yttrade om dem, »att de fleste, som varit fogdar i sex år, kunde utan dom och ransakning hängas».
»Fattig» kallas vanligen bonden på denna tid liksom förut under medeltiden. »Vi fattiga bönder» — nämna de sig sjelfva, och när konungen talar om dem, talar han om »de fattiga bönder». Detta uttryck får dock icke alldeles fattas efter orden, det är snarare en stående bestämning till bonden, liksom ordet »stränge» var till riddaren. Emellertid var bonden icke heller rik. Dock fans naturligtvis skilnad i förmögenhetsvilkor. Vi finna ännu bönder med så stora gårdar, att de, liksom herremannen, hade sina landbönder, af hvilka de togo afrad, till och med så »styf afrad», att hemmanen deraf förföllo. Detta väckte konung Gustafs misshag, så att han skref till fogdarne i Upland — det var i April 1541, således vid tiden för Dackefejden — om skattebönderna, »att de låta sig tycka, efter de äro med lagligt arf, köp eller eljest komne till slika skattehemman, måga de väl fara med dem, som dem synes etc. Der svara vi så till, att så länge de hålla sådana kronans hemman vid makt med laga byggningar och andra nödtorfter, då måga de väl höra dem till; men när det icke sker, så höra de oss och Sveriges krona till».
Detta var icke blott ett skrämskott af konungen, som man vid första ögonkastet skulle tro. Man har till och med exempel på — och de äro icke få — att skattebönder mist sin eganderätt till konungen, emedan de icke hållit sina hus vid makt, låtit skog växa i ängen, illa dikat och farit med åkern — »och detta allt», säger konungen, »må väl ock räknas för husröta». Han skickade sina fogdar att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
