Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När det tycktes vara slut med all motståndskraft inom Sveriges rike och vårt land af Christian II hotades med Norges öde, det vill säga att helt och hållet förlora sin sjelfständighet och gå upp i Danmark, då kunna vi med den flyktande Gustaf Wasa inträda på bondegårdarna och se, huru der tillgick. Vi finna förhållandena i allmänhet föga förändrade. Det är vid jultiden i Dalarne. Man är sysselsatt med bak och brygd, och bondens hustru står i spetsen för arbetet, medan han och drängarne äro sysselsatte med husslöjd eller jagt i skogen. Man ser icke till någon brist, men vi kunna vara öfvertygade om, att å andra sidan icke något öfverflöd fans. Vi finna detta med litet förnöjda sinne, som nu må hända kände sig gladare och lättare i hoppet om bättre i tider af lugn och ro, fast ännu minnet af den blodiga Långfredagen vid Upsala lefde qvar och ingen visste, om icke nästa jul skulle gifva barkblandad kaka och vatten i stället för öl. Betänksamt, men trofast och bottenärligt, visar sig folket öfver allt i dessa bygder. Det var endast herremannen förbehållet att för priset af utländingens guld offra sin ungdoms vänskap och sitt gifna löfte om skydd och hjelp för flyktingen.
Den sjelfständighetskänsla, det begär »att vara en man för sig», som utgör ett utmärkande drag för svensken i allmänhet, finner man må hända lifligast uttryckt hos detta landskaps allmoge. Vi hafva derom tillräckligt talat här ofvan och hänvisa till dalkarlarnes skrifvelser så väl till konung Gustaf sjelf som till öfriga landskapsmenigheter. Detsamma är att säga om småländingarne. Hos dem ser man dock i det enskilda lifvet vida mera råhet och vildhet än hos dalkarlarne, öfver hvilkas lynne ligger liksom en slöja af godmodighet. Om något sådant, som »att spänna bälte» eller att sveplakanet skulle vara ett nödvändigt bihang till gästabudet — om sådant hör man icke talas i Dalarne. Men här i Småland gick konungen sjelf stundom eganderätten väl nära, såsom då han 1532 förbjöd utförandet af oxar och dertill bestämde priset för dem, när de såldes inomlands. Hvad konungens fogdar liksom adeln beträffar, förtryckte de folket emot konungens vilja och utan hans vetskap.
I allmänhet kan man spåra en skiftning, att vi så må säga, nedåt i allmogens lynne, allt eftersom vi komma till de landskap, der mycken adel fans. Det är liksom en fortsättning af den företeelse, som vi funno redan under medeltiden, att bonden betraktades som ofri. Detta gäller naturligtvis om adelns landbönder, men här i en utsträckning, hvarom man i allmänhet knappast kan göra sig begrepp. Sjelfva Svante Stures enka, fru Märta på Hörningsholm, lägger sig i bref på bref till sin måg, Hogenskild Bielke, ut för en fogde, hvilken af hennes bönder blifvit hos konungen anklagad för att hafva »slagit en qvinna ihjel, så ock dräpit några andra karlar tillförene»; och när hertig Carl några år efteråt (1579) gaf henne »fullmaktsbref» att taga sina tjenare igen, som med hennes minne begifvit sig under hertigens hägn, så förbehöll han sig, att fru Märta icke utan laga dom skulle plåga sina tjenare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
