Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreskrifter» — säger han i en skrifvelse — »på det I måge rätt lära veta och besinna, hvarutaf kronones och eder egen skada och fattigdom sig förorsakar. Och der I, käre undersåtar, ock följa vårt faderliga råd och trogna förmaningar, så förhoppas oss, att I näst Guds hjelp skola komma till näring och bergning igen, och sedan kunna göra den skatt och annor rättighet ifrån eder, som eder med rätta egnar och bör.»
Detta drag af husfaderlighet är betecknande för denne konung och hans förhållande till allmogen. Hans välde var strängt, men tilllika ända igenom godt och ärligt. Den kunglige husfadern eller husbonden talade icke, han visste det väl, till lifegna, utan till fria män. Bönderne voro vane, att den store husbonden, på samma gång som han föreskref dem, huru de skulle bäst sköta sina gårdar, huru de skulle dika åkrarna, rödja ängarna, ringa svinen, bygga rior och plantera humlegårdar — att han på samma gång redogjorde för dem, huru han skötte det stora hela. I alla förhållanden ser man konungen och bonden handla med hvarandra omedelbarligen. Det var i sjelfva verket en fortsättning af hvad som var fallet under riksföreståndarne, och genom Gustaf Wasa och hans yngste son — så väl Carl som Erik kallades »bondekonungar» — utvecklades mellan konung och allmoge den innerlighet, det inbördes förtroende och den kärlek, som sedan fortlefvat genom århundraden.
Om Carl IX gå en mängd sägner, huru han förtroligt umgicks med bönderna, synnerligast i det för honom kära Vermland. »Knappast finnes der någon koja» — heter det i en beskrifning öfver Vermland — »som icke bär ett minne efter den store Carl». I Filipstad förvaras en dryckesbägare af mazur, prydd med många guld- och silfvervapen, såsom ett minne från denna tid. Bägaren kallas Store Gutår, och om densamma går följande sägen. Carl kom en gång som hertig ridande till Peder Jonsson på Yngshyttan, en bergsman, som han ofta besökte, och han var mycket trött och törstig af den långa vägen. Just som han red in på gården, kom bondens piga upp ur källaren med friskt dricka i en mazurholk. Hertigen begärde att få dricka och drack ur holken eller stånkan. Dryckeskärlet förvarades sedan i slägten till åminnelse af Carl och blef vida beryktadt. Ännu i dag drickes vid förnämligare besök i Filipstad »välkomma» eller »vägfärdsskål» ur Store Gutår.
En annan rik bergsman, som ofta besöktes af Carl, var Mattes på Born. En gång, när hertigen skulle resa från Born till Vekhyttan, skjutsade Mattes med sin bästa häst. När de så kommo ned på sjön Yngen, föll det Carl in att låta bergsmannen sätta sig inuti släden; sjelf satte han sig bakpå, och alla bönder, som mötte dem och igenkände Mattes, undrade storligen, »hvar han fått sig så gill och grann släde ifrån, och huru han kunde bestå sig en herre bakpå».
Huru allmogen hängde fast vid Carl och huru han ledde densamma vid riksdagar och andra möten, det hafva vi sett i det föregående. Det oaktadt finner man äfven på hans tid, till följd af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
