Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
desamme och brötos med sin forne skyddsling, konung Gustaf, tills de lärde sig finna att konungens makt växt dem öfver hufvudet. Sjelfve denne konung, som icke dröjde att med skymf och till lifvet straffa den nya tidens motståndare inom kyrkan, besinnade sig länge, innan han lät dödsstraffet öfvergå sådana män som en Anders Persson på Rankhyttan, en Måns Nilsson i Aspeboda och en Ingel Hansson.
Rörande sjelfva bergsbruket inträder äfvenledes med Gustaf Wasa en ny tid. Sala silfvergrufva låg i lägervall. Sammankomsten, som Svante Sture hade med bergsmännen 1512 om det nyfunna malmstrecket, »der malmen var både fin och klar», blef utan några frukter till följd af de stormar, som rådde efter hans död i sonens dagar. Redan 1518 fingo de bergsmän, hvilka börjat ösa grufvan, behålla den brutna malmen och gifva hvar tionde bår till kronan, tills de fått full ersättning för sin möda och kostnad, men derefter synes brytningen hufvudsakligen hafva skett för kronans räkning. Denna bedrefs med sådan framgång, att tillverkningen i medeltal uppgick till 12 à 14,000 lödiga marker årligen — år 1548 ända till 21,738 — mark, hvilken tillverkning var den högsta under Gustafs regering. Utom vid Sala bröts ännu silfvermalm i de gamla grufvorna i östra (Bispbergs och Hedemora bergslag) och vestra Silfberget samt vid Löfås silfververk. Detta sistnämnda var i gång redan under medeltiden, såsom synes af ett bref från Erik XIV för år 1561, det det talas om »en gammal sölfgrufva vid Löf-ås, som hafver gifvit kostelig, skön malm och väl lönt mödan, så länge hon har varit vid makt hållen och i bruk». En ny grufva synes hafva blifvit upptagen här under Johan III, som skref till Jakob Näf — det var i Februari 1587 — »om det uppfunna silfverstreck vid Löf-åsen». Enligt en gammal anteckning[1] gaf denna grufva i förra tider 1200 mark silfver och 800 pund bly om året. Mot slutet af denna tidrymd lärer dock silfvergrufvan vid Löfåsen lidit mycket. — Vi kunna häraf finna en förklaring öfver de skatter, hvilka voro sammanhopade i »herr Eskils gemak» på Stockholms slott. Dessa fyra stora hvalf, af hvilka hvarje var omkring tio alnar högt och åtta till nio alnar långt och bredt, voro vid Gustaf I:s död så fylda med silfver, att man knappast kunde öppna dörren. Mycket togs, som vi minnas från kyrkor och kloster, men det var dock en obetydlighet mot hvad som årligen inflöt från silfverbergverken. Redan mot slutet af Gustafs tid börjar dock silfvertillverkningen att minskas.
Länge dröjde det, innan Falu koppargrufva kunde lemna någon nämnvärd afkastning. Ett grufras hade på Svante Stures tid (1506) här inträffat, så att grufvan på Gustaf Wasas tid stod full af vatten. Men ofta under hela hans tid, och ännu 1553, klagar han, »att grufvan står vid sitt gamla lag och ej lönar omkostningen», och året derpå skrifver sonen Erik, som då ditsändes, att gamla koppargrufvan »låg öde». Af vatten led hon ännu tio år efteråt. Äfven Åtvidabergs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
