Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Varggården i början af 1700-talet, omnämnes en bergsman Lyder Lydersson, som skrytsamt betäckt en stor stenhäll på sin gård med silfver.
Den vildsinthet oeh råhet, som tillhörde tidslynnet, visar sig äfven hos bergsmännen. I den nyssnämnda berättelsen af Jakob Ingelsson omtalas, att den samme Lyder Lydersson för sitt ogudaktiga lefverne måst bota 40 skeppund koppar, hvarmed Vesterås domkyrka blifvit beslagen. Innan han dog, var dock allt silfret och annat mer borta. Om en annan bergsman, Erik i Varbo, berättas det, att han slagit ihjel icke mindre än sju karlar, och en af dem i sjelfva kyrkodörren, hvarefter han strax låtit sitt folk ringa själaringningen. Sin gård hade han öfvertäckt, så att ingen kunde komma dit in, när den var stängd. Per Knutsson i Varggården, som tillhörde en ansedd bergsmansslägt, var en ovanligt stark man. En gång uppkom träta mellan bergsmännen vid en hytta i Gammelberg, men Per Knutsson tog då helt lugn den tunga hyttebälgen på axeln och gick dermed hem. Han blef år 1599 ihjelslagen på en källare i Falun af tvänne bröder, hvilka gåfvo till målsegaren 8 skeppund koppar.
En Hans Pålsson i Skärdene, som lefde i början af 1600-talet, var en synnerligen illfundig och lastfull man och fick sin undergång just som han stod i begrepp att begå ett mord på en annan bergsman. Det var den tiden liksom ända till våra dagar brukligt, att när man ville begifva sig upp eller ned genom ett schakt, man stälde sig på kanten af de stora tunnor, hvilka förmedelst hissverk förde malmen upp ur grufvan. Färden är ganska farlig, ty om tunnan kommer i svängning, kan hon lätt med ena kanten fastna på någon utspringande afsats i schaktet, der fullkomligt mörker råder, och vältra. Emellertid är gruffolket så vandt vid detta sätt att färdas, att grufarbetarnes hustrur helt lugnt stå och sticka på en strumpa vid den farliga upp- eller nedfarten. Hans Pålsson skulle nu en gång jemte en annan bergsman på detta sätt gå upp ur grufvan i Blankstöten, och när de kommit ett stycke på väg, sparkade han ut med foten för att få tunnan i svängning, hvarvid hans mening var, att den derpå oförberedde skulle störta i djupet, medan han sjelf kunde hålla sig fast vid linan. Men det onda anslaget lyktade så, att, när han sparkade med foten mot berget, förlorade han sjelf jemnvigten, föll ned i djupet och slogs ihjel.
Såsom vi redan hafva antydt, äro dessa drag af ett obändigt och vildsint lynne mera att betrakta såsom tillhörande tiden i allmänhet än någon särskild samhällsklass företrädesvis. Utan tvifvel uppvägdes dessa mörka sidor af motsvarande ljusa, ehuru några enskilda drag härutinnan icke äro att anföra, eftersom häfden här, liksom för öfrigt i allmänhet, företrädesvis antecknar lyckans och det godas motsatser.
Sådane bergsmännen möta oss vid den nyare tidens början, visa de sig såsom rike, mäktige, sjelfständige, icke utan bildning och dertill fullt medvetne om sin betydelse för sitt lands sjelfständighetsarbete samt sitt inflytande ej blott på sitt eget landskap, utan på landet i allmänhet. Under början af denna tidrymd fortfore de att vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
