Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händer. Dess medlemmar gjorde stora uppköp af landtmannavaror, ofta i kronans namn, lät allmogen forsla dem till sjöstäderna, tillbytte sig hela skeppsladdningar af främmande varor och spred dem öfver allt i landet. Under sådana förhållanden måste köpstäderna och deras handel och näringar stå sig klent. Utan tvifvel ligger en sorglig sanning i rådets föreställningar till Sigismund och Johan, som framlemnades i Reval 1589, »att af städerna var tredjeparten öde».
Carl IX visade i afseende på handeln och städerna liksom i allt annat en kraftfullhet och en omsorg, som stälde honom vid sidan af fadern. Han var i allmänhet hvad vi säga frihandlare, d. v. s. hyllade grundsatsen att tillåta fri införsel, »på det att undersåtarne må desto bättre köp på främmande varor hafva». För myntets upprätthållande skulle dock en viss procent i silfver erläggas till kronan för både in- och utgående varor, till hälften mindre för de svenske köpmännen. Genom ett af Carl sjelf författadt betänkande om »städernas inrättning i riket» grundlades deras fördelning i stapelstäder och uppstäder. Enligt hans åsigt vore den mesta rörelsen och den bästa näringen i de städer, der nederlag vore för främmande varor och fri handel, hvilka förmåner förnämligast borde komma de städer till del, som genom sitt läge och andra omständigheter voro dertill egnade. Detta var fallet med Stockholm, som borde blifva den förnämsta stapelstaden vid Östersjön, liksom Göteborg vid vesterhafvet.
Hvad myntet beträffar, påminna vi oss, att under medeltiden slogos endast hela och halfva örtugar samt penningar. Gustaf I lät slå hela ören, hvilka kallades rundstycken, emedan de hade rund form. Äfven halfören funnos, men de voro egentligen ingenting annat än örtugar, som slogos till 50 procent bättre än förut, så att två gingo på ett öre i stället för
tre förut[1].
Nya myntslag för denna tid voro dalrar, myntstycken och klippingar.
Det förstnämnda myntet har sitt ursprung från Böhmen och staden Joachimsthal, der det började
slås 1519. Det var det första till vigten bestämda myntet och vägde 2 uns samt svarade mot 4 mark
eller 32 öre. På Gustaf I:s tid slogos hela, halfva och fjerdedels daler. Det var äfven fallet med
markstyckena. Klippingarna slogos af flera värden och voro till formen fyrkantiga. Det var genom
Christian Tyrann som detta slags mynt först blef bekant i Sverige, hvarför han ock plägade kallas
»Klippingskungen». Vid befrielsekrigets början nödgades Gustaf Wasa slå sådant mynt, som höll 3 lod
1 qvintin silfver på 1 lödig mark eller 16 lod. De slogos i Hedemora, hvaraf namnet
| 1 mark | = 8 ören. |
| 1 öre | = 3 örtugar. |
| 1 örtug | = 8 penningar. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
