Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Danzig gåfvo vid invexling af svenskt mynt 10 mark till godo för hvart hundrade, och då de svenske ansågo detta för en synnerlig vinst, så utfördes allt det silfver de kunde öfverkomma. Men tysken visste väl hvad han gjorde. I verkligheten motsvarade icke en lübsk eller preussisk mark på långt när två svenska örtugar, men togs derför utan invändning af de svenske.
Det svenska myntet omsmältes der ute, försämrades och återkom försedt med främmande stämpel samt lemnades så i utbyte mot svenska varor, under det att deri främmande köpmannen naturligtvis ville hafva sina varor betalta med fullgoda svenska penningar. Häraf uppkommo sådana missförhållanden, att den svenske köpmannen sålde till utländingen för 30—36 mark hvad han köpt här hemma för 40, och då han i alla fall måste hafva någon vinst af sin handel, nödgades han uppdrifva priset på det gods, som han af utländingen tagit i utbyte, till det högsta möjliga. Deruti låg en af orsakerna till den dyra tiden.
Till slut började Gustaf sjelf försämra det svenska myntet. Det svenska myntet var för »fett», och i den meningen skref han till myntmästaren i Åbo, då denne en gång skickade till honom ett myntprof, »att han hade tagit mera till kettils af det som mest kostar, än som behöfdes, och visste han väl sjelf, att man hade bättre råd till kål än fläsk; när man läte för mycket fläsk i kålen, så plägade han blifva osund och icke mycket väl bekomma dem, som äta’n skulle». Äfven det försämrade myntet var dock bättre än det utländska och fortfor att utföras, oaktadt alla konungens föreställningar och förbud. Då tillgrep Gustaf en förtviflad utväg, men den enda som återstod honom — han instälde sjelfva myntningen. Detta steg medförde visserligen mycken nöd, då nästan all rörelse hämmades och ingen handel kunde ske hvarken i stad eller på landsbygd annat än genom varubyte; men det hade äfven det goda med sig, att de svenske köpmännen ändtligen kommo till besinning.
Det beslut, som fattades på en sammankomst af ombud från alla rikets städer i Vadstena 1559, kan betraktas som en slutpunkt i historien om köpmännens uppfostran under Gustaf Wasa. Det utländska myntet skulle derefter icke få tagas i högre värde, än det gjorde skäl för sig mot det svenska, och utförsel af svenskt mynt skulle betraktas och bestraffas som tjufnad. Der flera svenska skepp kommo till en utländsk stad, skulle köpmännen förena sig om priset, och den, som bröte deremot och sålde till bättre pris än de andra, skulle derför vid hemkomsten straffas.
Under de följande konungarne och de inre och yttre strider, som då herskade, är det naturligt, att handel och näringar skulle lida afbräck. Landsköpet blomstrade. I Johans tid klagade rådet — det var år 1585 — att både hans egne, hertig Carls och adelns tjenare brukade borgerlig näring, städerna till förfång. De upprepade förbuden mot landsköpet båtade intet. Handeln kom i sjelfva verket i adelns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
