Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafver. — Kyrkoherden Bengt i Tensta anklagades för slagsmål i sitt hus och annat oskickligt lefverne, att han slagit sin hustru, som då var hafvande, så att barnet förgått henne, öfverfallit sin förman med skällsord o. s. v. — I Palmsköldska handlingarna på Upsala bibliotek berättas en gräslig händelse, som skall hafva tilldragit sig med kyrkoherden Lars i Vendel år 1569. Hans hustru plägade hemligt umgänge med en skräddare, och en gång, när kyrkoherden låg i sin säng i »stora herrnattstugan», der skräddaren gömt sig på ugnen, kom hustrun in och stack honom i halsen. Han ropade till henne: »Kära hustru, gör mig icke illa, jag vill gifva dig hvad du vill hafva!» Men hustrun ropade fram sin älskare, och båda hjelptes åt att döda mannen, nedgräfde de nedblodade kläderna och svepte honom på vederbörligt sätt, hvarpå han blef högtidligen begrafven. Någon tid derefter drogo dock svinen fram de blodiga kläderna ur dyngehopen, och då väcktes misstankar om illgerningen. Liket uppgrofs, såret i halsen bekräftade anklagelsen och hustrun bekände, hvarpå så väl hon som skräddaren dömdes till döden.
Klagomål öfver lättfärdighet och fåfänga förekomma äfven. Kyrkoherden Olofs i Norrbo (Helsingland) hustru sades föra ett förargelseväckande lefverne och lättfärdig klädebonad å allmän marknad »med guldsnören på skörtekruset». Tjufveri, falsk edgång och hordom äro föremål för domkapitlens beifranden. Vi hafva företrädesvis tagit exemplen från trakten närmast Stockholm och Upsala, der man väl får antaga det sedliga nitet och det kristliga allvaret hafva verkat som varmast under sådane män som erkebiskop Lars, den förste lutherske erkebiskopen, och den för sin fromhet och kraft lika ansedde Olaus Martini, som blef erkebiskop 1601. Vi hänvisa för öfrigt till de särskilda berättelserna från Upsala möte och från erkebiskop Abrahams räfst. Den senare är i afseende på sin till grymhet gränsande stränghet och kraft ett motstycke till hertig Carl, hvilken sjelf fälde om honom det yttrandet, »att han uppfört sig som en skarprättare».
Innan man fäller ett omdöme om presternes sedliga lif, må man noga besinna, dels hurudant det var under den föregående tiden, dels äfven hvilket inflytande på detsamma upplösningen af den gamla kyrkans ordning måste hafva, innan den nya hunnit stadga sig. Att den katolske presten hade barn med sin hushållerska, var alldeles icke något ovanligt; och dog presten före henne — hon kallades vanligen forsi — så plägade hon få ett årligt underhåll af socknen. När nu den nya tiden kom med sin nya lära, enligt hvilken det alldeles icke var förbjudet för presten att lefva gift, tog denne helt enkelt och gifte sig med sin forsia för att sålunda göra sina barn lagliga eller äkta. Detta blef sed, så att man får i tidens handlingar höra talas om, att så brukade tillgå bland den tidens prester. Herr Erland i Sorunda (af slägten Båt) ville år 1544 »efter den grund, som nu bland prester brukas», gifta sig med sin gamla forsia, men hans bröder lade sig deremot och klagade, »att han nu ville taga denna fattiga qvinna till äktenskap, som han i lång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
