Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tid legat och bolat med, och vill derigenom föra sina oäkta barn uti adel och arf med dem». Saken afgjordes genom förlikning. Om man jemför denna händelse med det ofantliga uppseende, som mäster Olofs bröllop uppväckte år 1525, således tvänne årtionden förut, finner man lätt, huru stora framsteg emellertid i detta afseende det nya gjorde.
För Johan III:s tid hafva vi ett par aktstycken, som lemna oss en och annan antydan om presterna så väl i deras enskilda lif som i deras embetsförrättningar. Vi hafva redan anfört, huru denne konung måste på ett offentligt möte uppmana presterna till renlighet och nykterhet samt att icke uppträda så oförberedde på predikstolen, att de läste upp hvad som bäst föll dem före. Här vilja vi ur Johans tal vid riksdagens öppnande år 1577 anföra följande: Han klagade öfver presterna, att de hvarken i kunskaper eller lefverne motsvarade sitt heliga kall; de läto kyrkorna förfalla och handterade nattvarden på ett ovärdigt sätt med otvagna händer, i smutsiga kläder, ofta i ridstöflar och sporrar; icke sällan utdelade de den heliga måltiden från trätalrikar och ur kalkar af tenn eller ler, under det att de vid gästabuden i sina enskilda hus nyttjade silfverbägare.
Att sådant oskick onekligen förefans och icke af konungen för tillfället uppdiktades, kan man se af den kyrkoordning, som utkom 1571, der presterne anbefallas att på sina färder skicka sig »fridliga och icke föra med sig mordvärjo, rör[1] eller annat sådant, utan de skola mer trösta på Guds beskärm»; vidare att på prestmötena vara nyktra och uppmärksamma. »Hvilken prestman som då dricker sig drucken och i så måtto gör sig oskickelig, han skall med proban[2] etc. straffad varda.» Utom de här ofvan anförda saker, såsom halssaker, mord, hor, hvilka af kyrkan bestraffades med förlust af prestembete och gäll, uppställes äfven embetets förlust såsom straff för de prester, »som fölle i boleri, öfvade sig i dryckenskap, vartafvel[3] och schacktafvelsspel», tills de bättrade sig.
Något som redan då, 1571, visade sig hafva blifvit eller befarades blifva sed, var det, att son skulle efterträda fader i prestegället. Detta söker lagstiftaren förebygga, i det han uppställer skicklighet och fallenhet som första vilkoret för att tagas till prest i ett gäll — »ty detta låg icke under arfsrätt, utan under fritt val» — dock var dermed icke förbjudet, att sonen trädde i faders stad, blott han dertill var tjenlig och tjenligare än någon annan.
Hos de yngre presterna visade sig mycken benägenhet att i klädseln skilja sig från det gamla, utan tvifvel den klädebonad, som begagnades af erkebiskop Lars i hans ungdom och som väl öfverensstämde med den drägt, hvari man vanligen ser Luther afbildad. Härom heter det i den nämnda kyrkoordning: »Och efter nu allmänt är stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
