Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
två, stundom ett år, kunnat taga sin doktorsgrad vid utländska universitet.
Wittenberg och Rostock voro de städer, som i detta afseende företrädesvis af svenskar besöktes. Och antalet af svenska studenter vid dessa universitet var icke obetydligt. I det förstnämnda universitetet äro mellan åren 1540—1573 mer än sjuttio svenskar och finnar inskrifne, och mellan åren 1529—1561 blefvo derstädes tjugufem svenskar och finnar promoverade till magistrar.
Den akademiska bildningen kunde icke vinnas inom riket. Det var en brist, som Sverige måste dragas med ända till slutet af denna tidrymd. Men den lärdom, som de från Wittenberg och Rostock hemkomne svenskarne förde med sig, blef ett utsäde för kommande tider. Den togs nemligen till en början så uteslutande i anspråk för skolorna, att för den högre bildningen måste utländingens biträde anlitas. Man hör äfven framstående män, såsom Abraham Angermannus, klaga öfver, »att de fleste svenskar, som mottagit lärd bildning, voro nedtryckte af skolarbete». Allt var i afseende på den högre, akademiska bildningen i sin begynnelse, och först så småningom kunde förhållandena utveckla sig så, att behofvet af ett inhemskt universitet ej mera lät afvisa sig.
Behofvet af en svensk högskola erkändes dock redan af Gustaf Wasa, och vi veta, att till och med före hans tid, under Sten Sture d. ä., ett svenskt universitet inrättades i Upsala 1477, sedan under hela det århundradet tanken på ett sådant tid efter annan återkommit. Men detta medeltidsuniversitet var helt och hållet kyrkans. Det hade tillkommit förnämligast genom hennes försorg — erkebiskop Jakob Ulfsson! — det underhölls också uteslutande af henne. De bland rikets store, som då hade någon tanke på fosterlandets sjelfständiga utveckling, voro så helt och hållet upptagne af arbetet att i yttre afseende vinna erkännandet af denna sjelfständighet, att de icke kunde i någon väsentlig mån omhägna Upsala universitet. Det blef ej heller fullbordadt, kom aldrig till någon synnerlig verksamhet, och de svenskar, som sökte högre lärdom, måste derefter som dittills besöka utlandets högskolor. Man kan derför säga, att denna högskola lefde och dog med sin egentlige stiftare, erkebiskop Jakob Ulfsson.
Men minnet af att en högskola funnits lefde qvar och bidrog i sin mån att hålla tanken liflig för en sådan inrättning inom Sverige, Nödvändigheten af en sådan ur ren fosterländsk synpunkt stod klar för Gustaf Wasa, och deruti, att en svensk högskola icke kunde åstadkommas utan svenska lärare — deruti låg, enligt hvad han sjelf säger, en af orsakerna, hvarför icke verket i hans tid kunde bringas å bane. Vi vilja i korthet anföra de skäl, som konungen sjelf framlade i detta ärende. De finnas i ett hans bref till en utomlands vistande svensk Måns Nilsson. »Den tid han först kom till styrelsen», säger han, »var här så godt som ett förlamadt och öde rike, så att han de första åren hade mer än nog att beställa, för att riket måtte komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
