Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tanken på jemlikhet mellan medlemmarne af de höga ätterna och konungaätten.
Att bryta detta jemlikhetsförhållande, att lyfta konungaätten upp öfver alla andra ätter i riket — det är ett drag som genomgår denna tids historia, och arbetet dermed slutar icke förr än med Carl IX. Det var liksom ett medeltidsminne, som plötsligt vaknade upp. Herrarne kände inom sig kraft och duglighet att gripa om riksstyret, men funno ett hinder i den arfförening, som för alltid, så länge någon ättling fans, fästade konungakronan inom Wasaätten. Derför blef denna arfförening ett mål för deras ovilja, och för angrepp mot densamma anklagades de af alla Gustaf Wasas söner.
Tydligast visar sig de höga herrarnes sträfvan, när händelsernas gång så fogade, att en ny union mellan Sverige och ett främmande rike uppstod. Men i och med detsamma draga sig krafterna på ömse sidor tillsammans och stridens afgörande ögonblick inträder. Erik Sparre och hertig Carl äro stridens hufvudmän och ledare. Den förre var sin tids lärdaste och mest bildade ädling i Sverige, och sjelfva hertigen satte honom högre än alla andra, »för det höga förstånd och den stora skicklighet, hvarmed Gud honom utrustat». I hans skrifter, så väl den, som bär namnet »Pro lege, rege et grege» — deri han genomgår alla de beslut, som under Gustaf Wasa blifvit stadgade om arfföljden, och tydligen söker höja den förnämsta adeln så mycket som möjligt i jemnbredd med hertigarne — som i »Kalmare stadgar», der han bland annat yttrar, »att Sveriges adel bör hållas i vördnad och ära, emedan den af ålder haft den högsta värdighet näst konungar och furstar, af hvilka den till största delen är kommen, liksom sådana ock ur den utgått», samt låter förstå, »att mången hoftjenst kan vara under adelns värdighet, såsom att nyttjas till drabanter, lakejer och dylikt, som borde vara en svensk adelsman förmenadt, äfven om han sig till sådant erbjöde» — i dessa skrifter framlyser tydligt den känsla af medveten höghet, som fans hos de höga konungafränderna, och den sträfvan, som utmärkte dem och utgjorde, så att säga, kärnan i deras arbete.
Adelns anspråk finna vi må hända tydligast uttalade i den af Erik Sparre uppsatta skrift, som, försedd med underskrifter af riksens råd, framlemnades till Sigismund vid hans kröning och vanligen kallas Postulata nobilium. Dess innehåll är hufvudsakligen följande.
Konungen lyckönskas att »emot mångens vilja och ämnande» hafva återkommit till sitt arfrike; vidare framhållas och berömmas fördelarne af unionen med Polen, och derefter bevisas, att Sverige varit af ålder ett fritt och lagbundet samhälle och att det ej kunnat såsom arfrike upphöra att vara det, ehuru de många lidanden, som öfvergått landet under den sista tiden och hvilka skildras i de mörkaste färger, nu nått sin höjd. Men nu under den nye konungen hoppades man också på bättre tider, »och derför», heter det, »begärde ridderskapet och adeln stadfästelse på sina urgamla privilegier och hoppades liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
