Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ständerna i allmänhet på konungens bifall dertill. De gjorde det så mycket mera som det var för allom kunnigt, huru godvilligt de gifvit arfsrätten åt konung Gustafs hus och huru de sedermera under konung Sigismunds frånvaro hållit sin trohet mot honom.»
»Man hörer väl många påstå», heter det vidare, »det eders majestät såsom arfkonung vore obetingad och icke pligtig att aflägga några förbindelser, men sådant är både ogrundadt och obilligt. Det är allmänt kunnigt, huru Sveriges konungar från urminnes tider varit bundne vid lag och rätt, och de många förskrifningar, som blifvit gjorda i konungarne Gustafs, Eriks och Johans tider, bevisa nogsamt, att ständerna ej bortskänkt sina välfångna privilegier. Hvarje ärlig, förståndig och rättvis man kan ljusligen förstå, att ständerna, ehuru de hafva infört arfsrätten till kronan, dermed ingalunda hafva velat förminska sin egen frihet i andra saker. Sådant kan endast yrkas af några ögontjenare och smickrare; men för den kungliga ätten vore det hvarken förnuftigt eller berömligt att så handla och på sådant sätt belöna den välgerning, som dem genom arfsrätten vederfaren är.»
»Hvad det ordalaget vidkommer, att en arfkonung bör regera absolute[1], så är derom tillförene i Sverige icke mycket hördt. Väl hafver en Nero fordom påstått och sagt: »Jag är gudarnes sändebud; hos mig är makten att förordna om hvars och ens lif och vilkor» — men en kristlig konung har deremot yttrat, »att han ville regera efter lag och rättvisa och icke efter egen vilja», hvilket var honom ett berömligt ord. Och vore det väl, om alla tjenare rådde öfverheten till sådant tänkesätt. Man finner icke, att Gud gjort någon skilnad mellan arf- och valkonungar, om icke att arfkonungarne böra «vara än mildare, liksom den rätte herden är ömmare än den legde. Ingen nekar, att konungen bör regera med den makt och myndighet, som honom tillkommer, men ingalunda med andras förtryck. Guds ord säger ju: »Du skall icke begära!» Det vill säga: du skall icke stå efter andras skada och förtryck, allra minst trogna undersåtars, som hafva lif och blod osparda för öfverheten. Och detta ordet: »Du skall icke begära!» gäller icke allenast lif och helsa, utan ock att regenter icke skola med orätt och oskälig pålaga betunga undersåtarne och förvägra dem lag och rätt.»
»Vi vilja icke tro, att en sådan träldom skall följa med arfsrätten, utan tillförse oss och bedja ödmjukligen, att vi och våra efterkommande icke måga få orsak att klaga och qvida, det våra föräldrar detta rike åt konungahuset till arfs uppdragit. Vi begära detsamma, som Israels barn fordrade af Rehabeam, nemligen ett mildt och drägligt regemente, och hoppas derpå ett bättre svar, än de fingo. Vi bedja ock att dermed icke längre måtte fördröjas för det ömsesidiga förtroendets skull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
