Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deraf taga skada»; ty det visste hvar och en, »att adeln aldrig hade betalt en penning för mat, öl, skjutshästar eller annan fordenskap, utan sådant allt hade ankommit på de ringare undersåtarnes tunga, tills det på Norrköpings riksdag (1604) blef förbjudet».
»Så vore ock mången icke obekant, att alla de ärenden, som adeln velat beställa i landsorterna, hade merendels gått ut på konungens och undersåtarnes bekostnad. Men det som adeln mest förderfvade vore, att de bytte och fördelte deras gods så länge, att somlige på sidlyktone näppeligen fingo en gård eller half hvardera på sin del. Dessförutan skinnade ock de rike och förmögne genom ocker och intresse från de fattige deras gods och gårdar, helst emedan ingen bestämmelse om räntan fans och de rike tvingade de fattige att gifva ifrån sig otillbörliga förskrifningar — som gingo derpå ut, att, så framt de icke fingo ut sådant mynt och sådana värdeöre, som dem vore försträckta, skulle panten vara förstånden och den, som honom utsatt hade, aldrig mer derpå hafva att tala.»
»Så lände ock till adelns stora förderf, att största delen bland dem låge hemma och litet eller alls intet lärde, litandes allena uppå det, som deras föräldrar vorde dem med tiden efterlemnande, icke hafvande lust sjelfve något att förtjena eller i främmande land sig försöka, som hos andra folk vore brukligt; item hade ock adeln tagit stor skada deraf, att de förnämste och rikaste bland dem voro frie från rusttjenst och de fattige måste den utgöra och underkastade vara, och, när någon utrustning blefve påbjuden, måste de då för nöd skull pantsätta det ringa, som de ändå kunde hafva i förråd, förr än de kunde en häst och karl åstadkomma, hvarigenom månge från sitt arf och egendom skilde blefvo; och slutligen lände till ridderskapets fattigdom och undergång de allt för stora morgongåfvor, som en adelsman måste gifva sin brud uti jordagods, alldenstund godsen derigenom komme ifrån den ena slägten till den andra.»
Detta utarmande, hvartill herr Hogenskild sökte anledningen hos konungen och hofvet, men hertigen hos adeln sjelf, gälde öfver hufvud taget den lägre adeln. Hos den högre funnos under denna tid furstliga inkomster, såsom vi här ofvan med ett par exempel hafva antydt. I synnerhet egde sådant rum under Johan III. Carl var derutinnan, som i allt annat, af helt andra åsigter, och hans kraftigare skaplynne tillät honom icke se genom fingrarna i något afseende. Också låg han i ständiga tvister med adeln, synnerligast med afseende på rusttjensten.
På riksdagen i Norrköping 1604 skref Carl till adeln i detta ärende i sina vanliga skarpa ordalag, »att adeln tvärt emot lag hölle så skröplig rusttjenst, att det vore en skam se derpå eller tala derom. I stället för att sjelfve rida sina hästar, som lag bjöde, utskickade de endast lumpna stalldrängar, af hvilka fienden hade mera gagn än skada. Emedan nu ridderskapet sålunda trädde ifrån sina förfäders mandom och dygd, önskade han att i stället för rusttjenst erhålla penningar, för hvilka han kunde besolda sådant folk, hvaraf riket kunde erhålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
