Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något bistånd.» Detta skrefs den 26 Februari, och dagen derpå inlemnades adelns svar.
»Hvad det belangar» — heter det här — »att vi icke med dygd och mandom träda i våra förfäders fotspår, så hoppas vi, att hans furstliga nåde icke dermed oss samtligen menat hafver, såsom vi det icke heller förtjenat. De, som sin rusttjenst icke lagligen utgjort, må derför lagligen tilltalas. Vi andra bedja underdånigast, att hans furstliga nåde ville hafva oss från sådana hårda och odrägliga tillvitelser förskonade.» Saken afgjordes för den gången så, att adeln fick rusttjensten sig eftergifven på trenne år mot vilkor att deltaga i de öfriga ståndens beviljade hjelp till kriget. Men tvisten härom fortfor under Carls lifstid, och han, som alltid var sinnad att med ett krafttag bota, der bot behöfdes, åsyftade ingenting mer eller mindre än att alldeles upphäfva rusttjensten såsom en föråldrad och för den nya tidens behof otjenlig skapelse. Han gjorde adeln flere gånger ett sådant anbud, mot vilkor att adelns bönder skulle utgöra skatt lika med kronans. Men det blef alltid af adeln förkastadt. År 1608 lofvade adeln att i stället för sin rusttjenst skaffa hästar åt det främmande rytteriet, men löftet fullgjordes icke så, att konungen dermed var nöjd. »Intet viljen I rida sjelfve» — skref han — »eller göra rusttjenst efter lag, och intet viljen I heller hjelpa der hästar till.»
Följande året på riksdagen i Stockholm lät konungen inför ständerna uppläsa ett af lagfarne män utarbetadt förslag till ny lagbok. Åtskilligt nytt hade blifvit upptaget deruti, och deribland en punkt rörande adeln af innehåll, »att de adelns söner, hvilka icke i studier och bokliga konster gjort så stora framsteg, att de kunde blifva deras fädernesland till nytta, skulle mista både adelskap och arfsrätt». Förslaget förkastades af adeln. Det var för öfrigt vid denna riksdag — också efter en het dag med adeln — som Carl fick sitt andra slaganfall.
Emellertid låter det sig icke bestrida, att för de förhållanden, som med den nya tiden inträdde, var adelns rusttjenst otillräcklig. Redan Gustaf Wasa hade börjat underhålla ryttare på kronans hemman. Carl sökte ordna detta rytteri genom en förordning, som han utfärdade från Kalmar den 28 Oktober 1603. Enligt denna bestämdes ryttarens utrustning — laggild häst, skottfritt harnesk, två korta och två långa bössor, ett godt rappir, god sadel och godt tyg, ryttarefanornas storlek — de skulle vara etthundratjugu hästar, samt deras underhåll i fred och krig. För hvarje två hästar bestod kronan en trossklippare, men de två ryttarne skulle till densamma bestå en fullvuxen dräng, som skulle följa med trossen och vara beväpnad med en lång bössa. De, som voro gamle och oduglige, skulle utmönstras.
Den grundsatsen började göra sig gällande, att en adelsman borde vara i kronans tjenst. Johan III förordnade 1573, att den adelsman, som var öfver 17 år och ej förmådde göra rusttjenst, skulle tjena för sold, om han ville behålla sitt adelskap, och under Carl finner man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
