Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättigade klander, vedervilja och hat. De voro i allmänhet goda hufvuden, besutto mycken lärdom och skicklighet, men voro derjemte samvetslöse vällustingar. Det berättas om Erik Elofsson, Nils Chesnecopherus och Erik Tegel, att de år 1608 voro sände till ett möte med danska utskickade i Wismar, men att de uppehöllo sig i Kalmar med gästande och dryckeslag så länge, att de danske utskickade ledsnade på den långa väntan och reste bort. — De begagnade hvarje medel, smicker, förtal, lögn för att bibehålla sig i sin herres gunst och från honom aflägsna eller störta motståndare och medtäflare. En astronom vid namn Sigfrid Aron Forsius, som lefde vid denna tid och utgaf almanachor, hade i företalet till en af honom utgifven bok anfallit de nämnda tre herrarnes och deras vederlikars yppiga lefnadssätt, men blef anklagad för delaktighet i upproriska stämplingar och måste utstå alla sträckbänkens qval, innan hans oskuld uppdagades.
Man kan göra sig ett ungefärligt begrepp om, huru långt medlemmarne i detta »sekreterare-regemente» kunde gå i förmätenhet och oförsynthet, då Erik Tegel en gång hotade gamla enkedrottning Katarina Stenbock att på henne hämnas för det straff, som öfvergått hans fader Göran Persson. Denne Erik Göransson bibehöll sig i gunst äfven efter Carls död hos hans son, Gustaf Adolf. Det säges, att han af denne konung utbedt sig adelskap till belöning för sina tjenster. Konungen skall ock hafva bifallit hans önskan, men dervid gifvit honom namnet Stegel, hvarmed han ville påminna honom ej blott om faderns dödssätt, utan må hända äfven om det mörker, som hvilade öfver många af de åberopade tjensterna, samt de samband, hvari de stodo med dessa bestraffningsredskap. Den snarfyndige Erik Göransson tackade konungen, men bad, »att det måtte tillåtas honom borttaga blott en enda bokstaf ur namnet.» Det tilläts, och han borttog den första samt kallade sig Tegel, tagande till sköldemärke trenne tegelstenar.
Oaktadt allt det onda, som är att säga om denne man, har han dock stora förtjenster om fäderneslandets historia. Han sammanskref nemligen på sin ålderdom Gustaf I:s och Erik XIV:s krönikor.
Med en sådan omgifning och sådane män till förklarade gunstlingar finner man det i viss mån förklarligt, om desse Wasakonungar lätt förifrade sig och hastade från den ena tadelvärda och grymma handlingen till den andra, ännu mera tadelvärd och grym. Det förefaller då förklarligt nog, huru i Carls hof efter blodbadet i Linköping, då naturligtvis hatet och oredan ännu lågade i högsta brand, hans sexårige son Gustaf Adolf kunde tillåtas anställa följande lek. Han uppstälde framför sig en rad af gossar, hvilka föllo på knä med hatt på hufvudet. Den lille furstesonen drog derefter sitt träsvärd, afslog hatten på den närmaste och ropade: »Der ligger den förrädaren Gustaf Banérs hufvud!» — slog derefter hatten af den närmast knäfallne, med utropet: »Der ligger den förrädaren Erik Sparres hufvud!» o. s. v. Furstebarnets lek omtalades öfver allt i landet, och utan tvifvel hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
