Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man rätt i den förmodan, som äfvenledes uttalades, »att sådant hade varit i säck, förr än det kom i påse».
Bland desse skrifvare finnas dock äfven namn, som alltid skola intaga sitt rum bland de mer framstående i Sverige, såsom Johan Schroderus, eller Skytte, hvilket namn han erhöll, när han sedermera adlades. Denne var efter sju års vistande utomlands intagen som skrifvare i rikskansliet, då han utsågs till lärare för Gustaf Adolf, och vi kunna icke underlåtna att här anföra ur den instruktion, som Johan Skytte sjelf uppsatte för sin höge lärjunges undervisning och uppfostran, följande just med afseende på val af omgifning. Han framställer här nödvändigheten för en furste att välja sin omgifning, att taga till rådgifvare trogne, sakkunnige och viljefaste män, »icke sådana, som intet mer visste än en åsna klädd i purpurkjortel». Högeligen varnar han för sådana rådgifvare, »som löpa fastelag med deras herrars hemligheter». Gudfruktige, stadige män, som kunde tiga, voro gode och nyttige rådgifvare; men han skulle taga sig till vara för sådana, »på hvilka munnen vore tillfrusen», eller som sade ja, när deras herre sade ja, och nej, när han sade nej, jemväl för »hofskrytare, riddar Röd och Trappedragaren, hvilka gemenligen i hoflefvernet plägade vanka och sitt hemvist hafva, ja, dersammastädes såsom ängrar och matkar krypa och kräla». Cubiculares consiliarii (sängkammar-rådgifvare), sådana, som under sin dagliga uppvaktning hade nära tillträde till sin herres person uti enrum, voro äfven ofta ganska farlige rådgifvare, af hvilka en furste blifvit förrådd.
I hvilken skarp motsats stå icke sådana åsigter till den verklighet, som rådde kring den stränge konung Carl! Och ännu bjertare framstår denna motsats, om man genomläser de lefnadsregler, som denne konung med egen hand nedskref för sin son. »Först och främst frukta Gud» — heter det här — »hedra fader och moder, bevisa dina syskon broderlig benägenhet, älska din faders trogne tjenare, belöna dem efter tillbörlighet, var miskundsam mot dina undersåtar, straffa det onda, älska det goda och spakfärdiga; tro alla väl, dock efter lägenhet, och lär först känna personen; håll hand öfver lag utan anseende till personen, förkränk ingen hans välfångna privilegier, så vidt de med lagen öfverenskomma; förminska icke ditt furstliga uppehälle, utan med vilkor att de, det bekomma, måga komma i håg, hvadan de det fått hafva.»
Man tycker sig med skäl kunna vänta, att en konung, som hade sådana grundsatser och som var så mån om att göra dem gällande med afseende på sin sons uppfostran, äfven skulle sett sig sjelf något bättre till godo, än som fallet var vid hans val af gunstlingar. Under hans sista år gingo åtskillige af desse gunstlingar derhän, att man väl skulle kunna kalla dem »allsmäktige». Detta har dock, hvad Carl beträffar, sin förklaringsgrund i den fiendtliga ställning, som han intog i förhållande till adeln. Han rent af tvangs att skänka sitt förtroende åt män af lågt stånd eller åt främlingar.
Men om de politiska förhållandena i allmänhet och det inflytande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
