Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frälsemannen rätt att lägga sin till sätesgärden närmast belägna landbogård under denna. Deremot åtog sig adeln att göra tjenst mot fienden ej blott enligt landslagens föreskrift inom riket, utan äfven utom riket tre månader på egen bekostnad — ett åtagande som under Johan III genom hans privilegier inskränktes till blott 14 dagars tjenst på egen kost, hvarjemte adeln enligt dessa ej behöfde göra tjenst inom riket mer än 4 månader årligen på egen kost. Under Carl IX ökades denna frihet dermed, att sätesgårdarne befriades från kronotionden. Denna förmån erhölls på 1600 års riksdag.
De adliga privilegierna bekräftades af Gustaf Wasa på herredagen i Wadstena år 1526. De här ofvan omtalade privilegierna af Johan III utfärdades den 9 Juli 1569 i Upsala, en dag fore kröningen. De utgöra en vändpunkt i adelns historia. Vi hafva redan anfört hvad som i dessa privilegier röra rusttjensten och domareembetena. Uti adelns rättighet till de senare låg en utvidgning af adelns betydelse, att den nu mera ej var blott och bart ett krigarestånd, utan gjorde anspråk på äfven den s. k. civila myndigheten. Lagmans- och häradshöfdingetjenster började nu innehafvas af män, hvilka dessutom beklädde rikets högsta embeten. Men just denna omständighet gjorde, att de icke kunde räcka till för allt, och då måste det ena stå tillbaka för det andra. Derföre skötte desse sina domareembeten med ställföreträdare och åtnjöto med ett ringa afdrag för dessa de icke obetydliga inkomsterna utan något motsvarande arbete. Utom denna 1) sjelfskrifvenhet till domareembeten samt 2) det privilegierade forum i saker, som gingo å lif och ära, d. v. s. att icke i sådana mål dömas af andra än sina likar, hvartill äfven hörde befrielse från att sättas i svårare häkte — utom dessa friheter äfvensom i afseende på rusttjensten 3) det stadgandet, att de, som egde mindre inkomst än 400 marks frälse- och 300 marks förläningsräntor, kunde upplåta sitt gods åt närmaste fränder utan att derför förlora adelig sköld, hvarigenom adelsskap utan jordegendom och adelskapets ärftlighet utan rusttjenst uttryckligen erkändes, hafva vi att märka följande:
4) Rätt att uppbära konungens sakören. Denna gamla rättighet tillerkändes nu i olika mån de olika klasserna inom adeln. Grefvar och friherrar fingo uppbära alla konungssakören inom så väl sina ärftliga förläningar som inom sina egna och sina fruars godsområden. Endast gröfre missgerningar och edsöresbrott samt förbrytelser mot det kungliga majestätet voro derifrån undantagna. Men om konungen lät nåd gå för rätt och förvandlade lifsstraffet till böter, skulle dessa gå till den adeliga husbonden. — Riddare och de af den menige adeln, hvilka voro riksråd, fingo under sin lifstid uppbära konungssakören af sina landbönder, men icke häradshöfdingesaker eller den andel i böterne, som tillkom häradshöfdingen, så vida de icke hade någon häradsrätt i förläning. — Den öfriga adeln egde att uppbära dessa häradshöfdingesaker af sina landbönder, men häradshöfdingeräntan fick häradshöfdingen sjelf behålla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
