Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emellan, dels med konungen. Gustaf Wasa regerade under en ständig underhandling med allmogen. Han underhandlade och öfverlade med bönderna på folkmöten i landskapen, på marknader i städerna och vid dylika tillfällen. Än gäller mötet allmogen ensamt, från ett landskap eller från flera på en gång; än köpstadsmän och allmoge tillsammans; än är det ett möte med rådet och allmogen; än med rådet ensamt eller med rikets råd och frälset.
Under Erik XIV och Johan III sjönk böndernes inflytande, men steg åter under Gustafs yngste son och striderna med Sigismund. Carl sökte i allmogen sin ätts och den ärftliga konungamaktens stöd mot adeln, och på grund af detta stöd kunde han sjelf föreskrifva rikdagsbesluten, såsom han vanligen gjorde. Adeln, som, enligt hvad vi anmärkt, vid tiderymdens början fann sig mycket försvagad, återhemtade krafter dels genom reduktionen af kyrkogodsen, dels genom de förmåner, hvilka vunnos under de följande konungarne, och stälde sig snart fiendtligt mot Wasaätten. Men oaktadt den stora makt, adeln vann, synnerligast genom den ärftliga länsförfattningen, oaktadt den betraktade allmogen såsom undersåtar och kallade sig »Sveriges kronas medledamot och stöd», under det att de öfriga samhällsklasserna benämnas »andre menige riksens besutne undersåtar», och oaktadt den ansåg sig tillkomma den afgörande rösten vid riksmötena, så måste den dock på dessa se bondens ombud uppträda vid sidan af borgarens och presterskapets.
Några i lag faststälda bestämmelser om dessa riksmöten förekomma lika litet för denna tid som för den föregående. Allt var i detta afseende fortfarande, så att säga, under görningen. Ett var klart och obestridligt, det nemligen att folket i sin helhet skulle hafva tillträde till dessa riksmöten. Derför finner man också, att utom de fyra klasserna adel, prester, borgare och bönder, äfven krigsbefäl och bergsmän samt till och med menige krigsfolket kallades att skicka ombud till riksdagarna. Konungen kunde ännu under denna tid kalla hvilka han ville till det allmänna mötet, lagen hade inga bestämda föreskrifter om hvilka som skulle skicka ombud och hvilka icke.
Det var sålunda genom häfdvunnet bruk, som de förstnämnda fyra samhällsdelarne eller ständerna jemte rådet ansågos utgöra riksdagen. Benämningen »ständer» är egentligen ett tyskt ord, som först i början af 1500-talet hos oss började användas, men till en början alldeles icke med uteslutande afseende på adel, prester, borgare och bönder, utan i en obestämd och sväfvande betydelse, omfattande folket i sin helhet. Enligt häfdvunnen sed infann sig nu adeln mer eller mindre mangrant, så många som ville och kunde komma; de öfriga stånden infunno sig genom ombud. Men någon lag fans icke, som bestämde om de särskilda ståndens sammansättning, sättet för ombudens väljande, deras verksamhet vid riksdagarne — med få ord, någon riksdagsordning fans icke.
Vanligen kallades 2 till 6 bönder från hvarje härad till riksdagarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
