Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och allmoge stundom ett tillsammans, stundom hvar för sig. Denna ståndsbildning låg så att säga i tidsandan. Konung Johan föreskref väl 1587, att svaren skulle enligt lagen afgifvas landskapsvis, men ståndsbildningen kan dock under Carl IX anses stadgad.
Men ej blott i afseende på riksdagens ställning till rådet, utan äfven i afseende på densammas förhållande till landskapsmenigheterna bildar Carl IX:s tid en öfvergång. Rättigheten att deltaga i lagstiftningen äfvensom beskattningsrätten tillhörde, enligt så väl konungaeden i tillägget till Södermannalagen som i landslagen, folket. Några föreskrifter finnas der icke, huru detta samtycke från folkets sida skulle uttalas, hvarför det utan tvifvel skedde landskapsvis, såsom fallet var vid bestämmandet af bevillningen. Dessa rättigheter i afsende på lagstiftning och beskattning tillhörde således landskapsrepresentationen. Deremot egde riksrepresentationen att sammanträda endast för ett fall, nemligen konungaval.
Riksdagen stod sålunda på sätt och vis emellan rådet å den ena sidan och de mindre samhällsenheterna å den andra, och när han utsträckte sin verksamhetskrets utom konungavalet, inträdde i sjelfva verket ett tillstånd af olaglighet. Icke för ty utvecklades riksdagen just på det sättet, att de mindre samhällsenheternas makt uppgick i honom. Detta skedde icke med ens genom ett formligt beslut, utan genom småningom skeende ingrepp från riksdagens sida, hvilka från undantag blefvo regel, tills det slutligen blef häfdvunnen sed och så ändtligen stadgades som lag.
Redan mot slutet af medeltiden, då striden brann som hetast under den siste Sturen mot konung Christian och de svenska danskvännerna, var riksdagen ett naturligt medel för riksföreståndaren att vinna stöd emot sina och fosterlandets fiender. Det var också tillsammans med riksdagen, som Sten Sture den yngre vågade afsätta Sveriges erkebiskop, något som ingen i Sverige före honom dristat sig till. I den följande tiden, sedan Gustaf Wasa med riksdagens tillhjelp krossat medeltidsbiskoparne och genomdrifvit beslutet om den kyrkliga reduktionen, blef riksdagen i hans och hans efterträdares händer ett medel att stödja, stärka och utvidga konungamakten, icke såsom under Sturetiden gent emot herremakten, utan snart sagdt emot folkmakten. Efter 1529 höll Gustaf Wasa sjelf på femton år ingen riksdag, och när han sammankallade en sådan — det var år 1544 — skedde det, sedan småländingarnes resning under Nils Dacke alldeles uttömt hans krafter.
Arfriket, som stadfästades af denna riksdag, införde i Wasaätten tankar och föreställningar om en konungamakt, som hos de svagaste af dem togo form af envälde. »Jag vill hädanefter som hittills» — yttrade Johan till rådet i Reval — »regera som en absolut konung!» Yttranden i samma rigtning förnummos äfven af Sigismund. Han ville visa skilnaden mellan en arfkonung och en på vissa vilkor vald. Denne konung skref ock till sin farbroder, »att han ville hafva sig fritt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
