Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
led efter led bland konung Gustafs efterkommande på manssidan[1]. Under Johan III:s regering utvidgades denna arfsrätt äfven åt döttrarna af det kungliga huset. På riksdagen i Norrköping 1604 öfverflyttades arfsrätten inom Wasahuset till Carl IX, och äfven då utsträcktes densamma efter hela den kungliga och furstliga mansättens afgång till qvinnolinien.
En sådan arfsrätt endast på manssidan kallas med en från latinet härledd term: agnatisk, då deremot en arfsrätt, som äfven gäller för qvinnosidan, kallas cognatisk. I sammanhang med arfriket måste man taga i betraktande en sak, som aldrig behöfde i fråga komma, så länge riket var valrike, den nemligen, huru riket skulle styras, om regerande konung fölle ifrån, innan kronarfvingen hunnit myndig ålder eller laga ålder, som det heter i 1544 års riksdagsbeslut. Der bestämdes att för denna händelse förmyndarstyrelsen skulle föras af enkedrottningen och fyra riksens råd. Vid 1590 års riksdag bestämdes den laga åldern på det sätt, att konungen vid 15 års ålder skulle deltaga i regeringen och vid 20 års ålder vara fullmyndig. På Norrköpings riksdag 1604 bestämdes, att förmyndarstyrelsen skulle vara, tills konungen fylt 18 år, men att förmyndarne skulle deltaga i regeringen, tills konungen uppnått 24 år.
Rörande kronans ärftlighet må vi för öfrigt märka, hvad vi i det föregående på sina ställen antydt, att denna grundsats icke var främmande för vårt lands författning. Icke blott lagen innehöll det uttryckliga stadgande i afseende på valbarheten, »att konung skulle tagas bland inrikes och helst konungasonom», utan det var så i verkligheten från urminnes tider, att son valdes efter fader till konungadömet. Under unionstiden röjde sig ett sträfvande att vinna arfsrätt till kronan, enligt hvad i föregående del är visadt.
Kröning och hyllning följde på anträdet till konungadömet för arfkonungen liksom förut för valkonungen, och vi sågo äfven konung Carl på gammalt vis rida sin Eriksgata.
Den sed, som vi sågo uppkomma under unionstiden, att den till styrelsen anträdande konungen afgaf en s. k. konungaförsäkring, förekommer äfven under denna tiderymd, i det att konungarne Johan III, Sigismund och Carl IX afgåfvo sådana försäkringar. I afseende på författningen förekomma i dem inga förändringar från den gamla i landslagen föreskrifna konungaeden utom för hvad som blef en nödvändig följd af kyrkoreformationen och arfföreningen.
Arffurstarne, de ärftliga hertigdömena böra vi taga i betraktande i sammanhang med det ärftliga konungadömet. Dessa utgjorde, såsom här ofvan anmärktes, det tredje slaget af ärftliga län i riket under denna tid. I afseende på deras uppkomst och det obestämda i deras förhållande till konungen och konungariket hänvisa vi till hvad i det föregående är anfördt. De grundade sig på konung Gustafs testamente. Det ser ut som om stiftaren tänkt sig en samregering mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
