Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen och hertigarne, men de obestämda gränserna för konungens makt inom hertigdömena och för hertigarnes i förhållande till konungen vållade ständiga tvister.
Enligt konung Gustafs testamente öfverlemnades hertigdömena åt hans söner med alla de härligheter och inkomster, som konungen deraf innehaft, att gå i arf på deras manliga afkomlingar för evärdeliga tider och derefter, när ingen mansarfvinge fans, återgå till kronan. Hertigarne voro konungens undersåtar, aflade såsom sådane ed till konungen och skulle hos hvarje ny konung begära stadfästelse på sitt län. De skulle vidare till konungens tjenst uppställa det mesta krigsfolk de kunde samt icke på något sätt förminska sin förläning. Slutligen skulle de tillsammans med konungen och rikets »förnämsta och förståndigaste ständer» samråda och besluta om rikets allmänna ärenden, krig, fred, förbund och andra högvigtiga saker, men icke hvar för sig med sina enskilda råd och undersåtar i sådant afseende något företaga. Tvister mellan konungen och hertigarne skulle afgöras genom skiljedomare, som de sjelfve valde bland de förnämsta männen i riket.
Genom Arboga artiklar af år 1561 sökte Erik XIV inskränka hertigarnes makt öfver sina hertigdömen, hvarpå genom en stadga af år 1582 och genom förlikningen mellan Johan och Carl i Vadstena 1587 de sväfvande frågorna blefvo bestämda på följande sätt:
Konungen egde ensam att utnämna biskop och lagman inom hertigdömet, han höll der konungsräfst, dock icke årligen, utan när han fann det nödigt; han utdelade frälse- och adeliga privilegier samt egde rätt fordra rusttjenst af furstendömets adel.
Hertigen egde att i sitt hertigdöme utnämna häradshöfding, att pröfva lagmansdomar, så att man kunde från lagmansdom vädja till hertigen, liksom från denne till konungsdom. Han egde vidare att utfärda förordningar till sina undersåtars gagn, om dessa ej stredo mot Sveriges lag och de af konungen utfärdade förordningar, hvilka äfven skulle gälla i hertigdömet. Icke heller fick hertigen höja tullen i sitt hertigdömes sjöstäder eller pålägga andra skatter, än som annorstädes i riket blifvit beviljade.
Adeln inom hertigdömet skulle åtnjuta sina privilegier.
Vid riksdag skulle lika många från hvart stånd komma från hertigdömet som från öfriga landsändar i riket. De skulle vara hertigen följaktige, men i händelse af hinder för honom likväl infinna sig.
Väcktes åtal mot hertigen i saker, som rörde honom personligen, var konungen sjelf domare, men i andra mål mot hertigen voro konungen och rådet domare. Vid tvister mellan konungen och hertigen gälde föreskriften i konung Gustafs testamente, så att saken stäldes »inför riksens förnämsta ständer».
Slutligen fick ingen af konungahusets medlemmar gifta sig med någon ofrälse vid förlust af arfsrätten till kronan.
Det ligger för öppen dag, att denna inrättning med ärftliga hertigdömen skulle verka inskränkande på konungens makt, hvarför ock denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
