Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på morgonen samt lät genast löpa till storms, troende
sig kunna taga detta fäste i första anfallet.
Men här fördes befälet af Mårten Krakou, en lugn och
oförskräckt man, och hans hustru, Emerentia Pauli,
täflade med honom i mod och beslutsamhet. Allt var i
beredskap till fiendens mottagande, och, medan mannen
såg till knektarne på vallarne, gjorde hustrun med
knekthustrurna sina förberedelser, lät ibland annat
koka het lut i stora kittlar, framdrog stora stenar
och jord, allt för att på hvarje upptänkligt sätt göra
fienden afbräck. Emellertid kom fienden löpande mot
murarna, antände sina petarder och började uppresa
sina stormstegar. Dessa krossades dock under tyngden
af stora fällbommar, som nedsläpptes från murarna, och
tillika sköts så skarpt af de svenska knektarne, att
fienden måste draga sig tillbaka. Då sattes plötsligt
den raske befälhafvaren ur stånd att vidare deltaga
i striden, emedan han bröt sin fot och ena arm,[1]
och i samma ögonblick sprängdes slottsporten af
en petard, så att danskarne der började intränga.
Nu voro goda råd dyra, men nu trädde fru Emerentia
fram och tog befälet. Hon lät hastigt knekthustrurna
framsläpa en hop kar, tunnor och annan bråte i
hvalfvet, medan hon befalte andra kasta öfver fienden
den heta luten, och det med sådan verkan, att de,
såsom det heter i en samtida berättelse om Gullbergs
försvar af Krakous dotter Cecilia, »lågo i hvalfvet
och kring porten som skållade svin». Desslikes
lät hon uppdraga tvänne stycken på taket af ett
bredvid hvalfvet befintligt gammalt hus, och med
dessa sköts in i hvalfvet med afbrutna hästskor och
andra jernstycken. Häraf sårades och dödades en mängd
fiender, och porthvalfvet kunde icke tagas.
Denna framgång ökade modet hos försvararne. Dock
skall en höfvidsman, Sven i Ramnaklef, hafva läst
igen skansporten, der krutet förvarades och stuckit
sig undan, sannolikt af räddhåga. Man märkte det
icke genast, och fienden, som nu på nytt stormade
mot murarna, gaf fru Emerentia annat att tänka
på. Det dröjde likväl icke länge, förr än krut
började fela, och nu skreks på Sven i Ramnaklef,
och bestörtningen blef stor, då Sven icke stod att
finna. Fru Emerentia lät då stöta upp porten och taga
ut det behöfliga krutet, hvarpå äfven denna storm
blef tillbakaslagen. Fru Emerentia hittade sedan den
försvunne Sven i Ramnaklef, der han gömt sig på ett
nesligt ställe, och fick han hålla till godo med de
mustigaste vedermälen af hennes förakt och ovilja.
Till slut fann Christian omöjligheten af att
vinna Gullberg och gaf tecken att upphöra med
striden. Klockan var nu mellan 7 och 8 på morgonen,
och den danska hären drog sig ned på ängen framför
fästningen. Fru Emerentia stod på muren och såg
derpå. Hon fick då syn på en förnäm herre, som red
en hvit häst, och hon tog för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
