Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver de besegrade. När han vann Staraja Russa
på De la Gardies tåg till Moskva, föll en mängd
fångar, synnerligen qvinnor, i hans hand, och dessa
hade varit förlorade, om icke herr Evert tagit dem
under sitt beskydd och räddat dem från de segrande
krigarnes våldsamheter samt låtit dem återvända till
sina hemorter. Han höljde sig med ära under detta
framryckande, der han alltid var främst i spetsen
för förtrafven, och De la Gardie skref hem, »att
ehuru alla förhållit sig som ärliga karlar, så var
det dock herr Evert, som gjort det mesta till saken».
Mellan dessa båda män utvecklade sig ett förhållande,
som hör till de vackrare dragen i bådas historia
och tilltalar betraktaren mera, i samma mån som det
är ovanligt att finna tvänne storheter trifvas vid
hvarandras sida. Men icke en skymt af afund fläckade
den vänskap, som rådde mellan Jakob De la Gardie och
Evert Horn, och när ofärden hotade den förre, var det
herr Evert som tog hans försvar och räddade honom.
Då Everts broder Henrik jemte De la Gardie
utnämndes till Sveriges fullmäktig vid de här ofvan
omnämnda underhandlingarna i Viborg, intog han efter
vedertaget bruk såsom äldre riksråd platsen framför
De la Gardie. Men häröfver blef denne misslynt och
kunde äfven så till vida hafva rätt, som det var
nödvändigt för ryssarnes skull, att hans anseende
icke försvagades, eftersom desse nu en gång vant
sig att anse De la Gardie såsom den förnämste
af de svenska embetsmän, med hvilka de stått i
beröring. De la Gardie upprepade sin flera gånger
förnyade anhållan att blifva entledigad från sitt
befäl och få ersättning för hvad han af enskilda medel
kostat på kriget. Konungen förestälde honom i bref –
af den 6 Oktober 1613 – huru nödvändig hans tjenst
var för riket, beviljade hans ersättningsanspråk
och bad honom besinna i afseende på Horns företräde,
att enligt bruket »de äldste borde hafva företrädet,
änskönt personerne understundom icke äro alla af lika
förtjenst.»
Till Evert Horn skref konungen några dagar derefter:
»Ändock vi fuller någorlunda tviflade, om det honom
(De la Gardie) skulle behaga, så hade vi dock icke
trott, att han strax skulle så bröstgänges protestera
deremot, icke förmåendes bida så länge, att derutinnan
hade af oss med lämpa kunnat ske en förändring. –
I ville för den skull afråda honom sådana fåfänga
tankar och så laga, att vi derför icke taga någon
skada i våra saker.» Då svarade Evert Horn konungen,
»att hans åtgörande i detta ärende var obehöfligt; ty
De la Gardie, som i fem år med så mycket beröm skött
de ryska ärendena och knappt någon dag varit säker om
sitt lif, var så förståndig och ädelmodig, att han
icke för sitt enskilda missnöjes skull blottstälde
rikets välfärd» – ett svar, som i ridderlig öppenhet
påminner om hans faders yttranden vid den rättegång,
som Johan III anstälde mot honom. Brodern Henrik
gaf ock sedermera, då underhandlingarna fortsattes
i Nowgorod, De la Gardie företrädet och skref derom
urskuldande sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
