Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så inbröt morgonen den 8 Augusti. Gustaf Adolf ryckte
utmed hela sin här, både rytteri och fotfolk och
kanoner. Sjelf förde han midten, grefve Thurn venstra
flygeln och Herman Wrangel den högra; på hvardera
härafdelningen voro ryttare, knektar och musketerare
i lika antal fördelade. Konungen framtågade i
slagordning, men fienden antog ej utmaningen.
Man såg polskt fotfolk i de under natten uppförda
förskansningarna och rytteriet uppställa sig i
slagordning bakom lägret. Några kullar, som lågo
framför den svenska hären, skyddade för fiendens
styckekulor, men Gustaf Adolf lät dit uppföra sina
kanoner och öppnade en eld mot det fiendtliga lägret,
för hvilken man der icke kunde värja sig. Också såg
man snart mellan krutröken, huru tälten nedtogos
och sammanlades, samt huru afdelning efter afdelning
lemnade lägret, så att allt tydligen liknade sig till
flykt.
Till venster var ett pass, som sträckte sig längs en
del af fiendelägret. Detta pass ansåg Gustaf Adolf
nödvändigt att taga, och han befalte Johan Banér
med en afdelning musketerare att fördrifva fienden
derifrån. Banér ryckte fram, och konungen red sjelf
fram och befann sig i granskapet af musketerarne,
endast åtföljd af Per Brahe och några få. Han
framtog, der han satt på hästen, sin kikare för att
med den närmare undersöka passet, då han träffades
utmed halsen i högra axeln af en muskötkula så
häftigt, att armen rycktes upp i höjden, ooh alla
de närvarande trodde honom vara träffad till döds,
då de sågo blodet framrusa ur näsa och mun. Per
Brahe sände ögonblickligen efter en fältskär, som
förband konungen, hvarpå Axel Oxenstierna förde honom
i vagn tillbaka till lägret i Dirschau. Emellertid
eröfrade Banér det omnämnda passet, och de svenska
kanonerna fortforo att spela mot det polska lägret,
tills befallning kom, att hären skulle draga sig
tillbaka. Det berättas, att en öfverlöpare, som
sett konungen neddigna från hästen, öfverströmmad af
blod, kommit till Koniecpolski och berättat, att hans
store motståndare var död, och att Koneicpolski deraf
blifvit så öfverraskad, att han några ögonblick stått
rådlös och stum. Han återförde emellertid sitt folk
till det öfvergifna lägret, men utan att på något
sätt oroa de borttågande svenskarna.
Oron och bestörtningen i det svenska lägret låter
sig ej beskrifvas, lika litet som glädjen, när man
vid närmare undersökning fann, att såret icke var
dödligt. Ett bref från Adler Salvius ger den bästa
skildringen. Han skref till rådet två dagar efter
tilldragelsen; »Lodet, hvarmed Hans Maj:t, Gud bättre,
blef sargad, har gått in strax ofvan på bröstbenet,
två tum bredt från strupen på högra axeln, och
sitter nu bak uppå ryggen nästan på det öfra hörnet
af det bakre skulderbladet. Ty der synes en liten
hygel (upphöjning), lika som der låge en fjerdedel
af en liten båll (kula) under huden. Så efter det
muskötelodet ligger der och trycker på den nerv,
genom hvilken vis animalis (lifskraften) gifver
högra armen all sin motum (rörelse) och sensum
(känsel), derför äro Hans Maj:ts tre minsta fingrar
på högra handen något lama. – Hans Maj:t kan fuller
skrifva någorlunda fin stil; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
