Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter Hans Maj:ts namn, Gustavus Adolphus, måste
skrifvas med en bug (böjning) af hela armen, så kan
Hans Maj:t det intet göra för lodets skull sine
magno dolore (utan stor smärta). Eljest är Hans Maj:t
frisk och sund. – Vi hoppas att lodet, antingen
per putrefactionem (genom bulnad) eller annorledes
skall kunna komma till att tagas ut.»
Detta lyckades dock icke. Läkaren sade till
konungen, att kulan trängt för långt in för att kunna
uttagas. »Så låt henne då sitta der» – sade konungen
– »till minne af en lefnad, som icke förflutit under
sysslolöshet och nöjen. Mod höfves en konung, som icke
vant sig vid veklighet». – Såret läktes, men kulan
blef qvar. En viss styfhet bibehöll sedan den högra
armen, och de två fingrarne förblefvo lama. Icke
heller kunde konungen gerna härefter bära harnesk,
utan begagnade vanligen kyller.
Samma oro, som i förstone uppstod i det svenska lägret
vid Dirschau, bemäktigade sig äfven sinnena här hemma,
när underrättelsen väl hunnit sprida sig om den fara,
som hotat konungen, och den uttalade sig så väl i
offentliga som enskilda skrifvelser. Riksens råd
skref till konungen och »bad Gud bevara honom för
slika och andra ofall och gifva honom det sinne,
att han hädanefter afhölle sig från så ringa occasioner
(tillfällen) och ville sin höga person summæ rerum reservera
(för det vigtigaste bevara)». Johan Skytte skref till D. von Falkenberg,
»att om konungen icke mera sparar sig, blir det
omöjligt att något hos en och annan uträtta» – utan
tvifvel med afseende på de penningelån, som för
kronans räkning behöfde upptagas. Lifligast afspeglar
sig så väl oron hos krigshär och folk som konungens
höga och ädla sinne i Axel Oxenstiernas varnande ord
till konungen och dennes svar.
Den förre anhöll i hela befälets namn, »att konungen
täcktes besinna, af huru stor vigt hans lif vore
för fäderneslandet, och derför icke blottställa
det så ofta och vid så obetydliga tillfällen,
som nu på någon tid skett». – Konungen svajade:
»Jag kan icke tro, I gode herrar och män, att min
person är af så stor vigt, som I förebären. Ty om
ock något dödligt skulle träffa mig, så är jag fullt
och fast öfvertygad, att Gud skall vaka öfver Svea
land hädanefter som hittills. Och efter nu Gud gjort
mig till konung och lagt mig denna börda uppå, så bör
mig icke af fruktan eller lättja svika eller se på min
enskilda fördel. Och skulle äfven i krigets skiften
döden blifva min lott, huru kan väl en konung falla
ärorikare än i striden för sin Gud och sitt folk?»
Till läkaren, som skötte såret och en gång vågade
framkomma med föreställningar i samma anda, yttrade
konungen leende: »Ne sutor ultra crepidam! (Skomakare,
blif vid din läst!)»
Slaget vid Dirschau och konungens fara blef föremål
för uppmärksamhet äfven i utlandet och icke blott hos
furstarne och deras närmaste omgifning, utan äfven
i mer vidsträckta kretsar, så att händelsen beskrefs
både i bref och dagblad. Sådana funnos äfven på denna
tid, ehuru icke i den mängd, ej heller till den stora
betydelse som i våra dagar. En sådan berättelse,
daterad Danzig, hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
