Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommit från Breslau[1] och innehöll en alldeles förvrängd
beskrifning om slaget vid Dirschau samt väckte
mycken förbittring hos de svenskar, hvilka vistades
utomlands. En af dem, som hade fått en trovärdig
berättelse om slaget af Falkenberg, utgaf till
och med en tryckt berättelse om händelsen för
att vederlägga den lögn, »som i avisorna blifvit
införd». »Aber» – tillägger han i brefvet till
Falkenberg – »der Avisemacher soll eine lange Nase
bekommen (Aviseskrifvaren skall få en lång näsa).»
– Det hela visar, hvilken uppmärksamhet man i
Tyskland egnade detta krig.
Redan efter ett par veckor kunde Gustaf Adolf åter
stiga till häst. Några vigtigare krigsrörelser
föreföllo dock icke, oaktadt polackarne erhållit
förstärkning. Emellertid förlängdes konungens vistande
i Dirschau till den 26 September, hvarunder Jakob
Spens kom som sändebud från England och medförde
Strumpebandsorden[2], som konungen högtidligen
emottog den 23 September. Vid samma tillfälle slog
han de tappre skottarne Lesslie, Hepburn och Ruthwen
till riddare.
Fredsunderhandlingar företogos på de holländska
sändebudens ifriga föreställningar, men utan
framgång. Axel Oxenstierna, som var en af de svenske
fullmäktige dervid, skref hem till sin broder och
rådet, att under loppet af två dagar afhandlades
intet annat än de orsaker, genom hvilka Sigismund
kom från Sveriges krona. Polackarne föreslogo
intet annat, än att Sverige skulle återställas
konungen och hans efterkommande, Lifland och Preussen
återgifvas polske konungen och alla krigsomkostnader
ersättas – »det vi icke ens hafve höra velat.»
Det var kejsarens framgångar i Tyskland och mot
Danmark, hvarom vi längre fram få närmare tala,
som satte mod i Sigismund. Gustaf Adolf och Axel
Oxenstierna insågo det. Den senare skrifver i
ett bref af den 1 November 1627 till brodern
Gabriel. »Ett fruktansvärdt förbund mellan
kejsaren, ligan och konungarne af Spanien och
Polen hotar Sverige med en fara, större än den
varit i vår och våra fäders tid.» Och han tillägger
med värma: »Derför böra alla stånd icke tänka på
privilegier och företrädesrättigheter, utan med en
betydlig förmögenhetsskatt bereda medel till krigets
fortsättande. Jag hafver för detta sådana concilia
(råd) aldrig gifvit, kan nog så väl som en annan
besinna, hvad betänkande de fuller hafva. Men så
hafve hvarken vi eller våra fäder lefvat i sådana
tider .... Allt är nu extraordinarium, immodica
pericula, difficilia remedia (utomordentligt,
omåttliga faror, svåra botemedel). Kunde jag ensam
hjelpa fäderneslandet, eller alla ville som jag,
då ville jag gerna offra allt hvad jag egor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
