Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magdeburgs fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allvar bedrifva saken, tills han återkom efter det misslyckade försöket att undsätta den sistnämnda
staden.
Nu påskyndades belägringen med alla till buds stående medel, och vi hafva af de här ofvan anförda skrifvelserna till Gustaf Adolf sett, huru utanverken fallit i de belägrandes händer samt huru
borgarena sjelfve afbrände sina tvänne förstäder och drogo sig inom den egentliga staden. Detta
skedde redan i April. Den 4 Maj, samma dag som Gustaf Adolf underhandlade med sin svåger i Berlin,
kommo skrifvelser från Tilly till administratorn, rådet och Falkenberg, i hvilka staden uppfordrades
att dagtinga.
Utan tvifvel var Falkenberg den lämpligaste, som Gustaf Adolf kunnat skicka att leda stadens
försvar. Han förenade med tapperhet, klokhet och omtänksamhet det lugn, som i farans stund ofta är
den bästa hjelpen. Han förstod äfven vid detta tillfälle att upprätthålla det svigtande modet, och dagen derpå företogos tvänne lyckliga utfall, hvilka betydligt bidrogo att gifva kraft åt den
svenske härförarens ord.
Men fienden hade i sjelfva staden en bundsförvandt, som för Falkenberg var lika farlig, om icke
farligare, än belägrarne framför murarne. Ibland borgerskapet funnos nemligen flere, hvilka stodo
i hemlig förbindelse med fienden, motarbetade vid alla tillfallen Falkenberg och underrättade
fienden om allt hvad som företogs. Grubbe berättar, huru dessa förrädare sökte intala folket, att den svenske befälhafvarens löften om snar hjelp voro fåfänga, huru de stälde sig vidriga och icke ville lemna soldaterne några lifsförnödenheter under flera dagars tid, samt huru de, då Falkenberg ville medla, så när slagit ihjel honom på torget.
Till dessa svårigheter hörde äfven den njugghet, hvarmed borgarena behandlade soldaterne. Adler
Salvius omtalar i ett bref till riksens råd af den 18 Maj, huru borgarena i detta afseende betedde
sig. »I förstone läto de inga soldater in i staden, utan de måste lefva i förstäderna af kongl. maj:ts reda penningar. Nu på ändalyktone hafva de fuller tagit dem in i staden, der de hafva haft källare och visthus fulla; men knektarne hafva likvisst antingen måst lida hunger eller hvar beta till det dyraste betala, deraf de äro temmeligen utmattade vordne.»
Under sådana förhållanden fordrades mod och beslutsamhet hos den som stod i spetsen för det hela,
och Falkenberg rättfärdigade vid alla tillfällen det förtroende, som Gustaf Adolf satte till honom. Sjelf var han öfvertygad om, att konungen skulle hinna fram i rättan tid till hjelp, äfven om det skulle dröja. Om ett par månader – hade konungen skrifvit från Landsberg den 17 April – hoppades han kunna åstadkomma en »kunglig undsättning». Konungens hopp att genom sina framgångar vid Odern hafva försvagat Tilly blef dock sviket. Tilly uppbjöd derefter alla sina krafter för att göra slut på den långvariga belägringen. Och i samma mån, som han hade framgång derutinnan, spanade försvararne efter tecken, att den väntade hjelparen skulle nalkas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
