Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallenstein inbryter i Sachsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Holk följdes af Gallas, hvilken i slutet af September med ungefär
samma styrka inbröt i Sachsen, fortsättande och fulländande hvad Holk
börjat. Nu måste äfven betydligare städer, som Holk nödgats gå förbi,
öppna sina portar, såsom Chemnitz och Freiberg. Vid den sistnämnda
staden förenade sig de båda befälhafvarne och ämnade nu gå öfver
Elbe. Det var i början af Oktober, således vid den tiden då Wallenstein
måste med oförrättadt ärende lemna Coburg.
Derifrån gick Wallenstein öster ut till Hof samt derfrån i sin
ordning in i Sachsen. Han hade ämnat att genom Thüringerpassen
intränga i detta land, förena sig med Pappenheim, till hvilken sträng
befallning afgick att lemna Nedersachsen och förena sig med hufvudhären,
samt, sedan de nämnda passen blifvit tillslutna för konungen,
bemäktiga sig Thüringen, öfversvämma hertigarnes af Weimar land och
taga vinterqvarter i Kursachsen. Derpå skulle han om våren göra sig
till herre öfver Elbe, afskära Gustaf Adolf återtåget, åter sätta sig i
besittning af sitt hertigdöme Meklenburg och stå vid Östersjön.
Denna föreställning gjorde sig samtiden om den kejserlige
fältherrens planer enligt de berättelser, som af engelska och skotska
officerare, hvilka tjenade i den svenska hären, hemskickades i bref till sina
landsmän, der de sammanfattades och trycktes[1].
Hertig Bernhard af Weimar hindrade genom sitt försvar af
Thüringerpassen Wallenstein att intränga i detta land, hvarför han drog sig
från Coburg, som nämndt är, öster ut och ryckte in i Sachsen. »Dermed»
– heter det – »kom jämmern först riktigt öfver Sachsen.»
Han gick som alltid i eld och lågor. »Kriget tycktes ej här föras af
fiender, utan af afgrundsandar.»
Och Sachsen var alldeles blottadt på försvarare. Arnim med
hufvudhären stod långt borta i Schlesien, den mindre styrka som skickats
till Gustaf Adolf, stod under hertig Bernhard. Till den förre skickade
Johan Georg bud att vända om och skynda till hjelp, men Arnim
svarade undvikande och åtlydde ej befallningen. Men hertig Bernhard,
hvars skyrka dock betydligt sammansmält; skyndade så fort han fått
underrättelse om Wallensteins uppbrott, att tåga norr ut till Erfurt och
till kurfurstens hjelp, hvarom han underrättade Gustaf Adolf.
Men då ankom befallning från konungen, att hertigen skulle
stanna och invänta honom. Befallningen nådde honom i Königshofen
och väckte i hög grad hans förbittring. Han tolkade den nemligen
såsom en yttring af afund från konungens sida eller af misstroende
till hans egen förmåga. Han skref till sin broder Wilhelm: »Det
ser ut, som om det vore afund och som om konungen icke ville anförtro
mig utförandet af detta verk (Kursachsens räddning) eller icke
hölle mig skicklig nog dertill.» Han var häftig och snar att döma,
hertig Bernhard, men han var af ett hjeltemodigt och ädelt sinnelag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
