Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Wallensteins slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wallensteins slut.
35
som tillkännagåfvo tvekan och misstro, hvarför Wallenstein sjelf talade
med öfverstarne, framstälde för dem, hvad som förmått honom att vilja
lemna befälet, nemligen det förnämligast att han i den skarpa kölden
med sitt rytteri skulle ledsaga den spanske infanten till Nederländerna,
och visade sig lika upprörd häröfver som öfver hvad i allmänhet
talades om honom. »Den ära, som jag under fulla åtta och tjugu
krigsår berömligen förvärfvat, sväfvar i fara» — sade han — »och sådant
förtjenar jag ej. Jag vill hellre dö än lefva under slika förhållanden.
Ingen behöfver frukta» — tillade han — »att jag har något i sinnet mot
kejsarens tjenst eller den katolska religionen, jag vill blott bringa
freden till stånd med de båda kurfurstarne.» För öfrigt lofvade han, att
han skulle svara för, att hvar och en af dem skulle få sin betalning.
Öfverstarne bekräftade ännu en gång skrifvelsen, och denna
utfärdades i olika exemplar för att sändas till de frånvarande, såsom
Altringer i Baiern och Shaffgotsch i Schlesien. Piccolomini, densamme
som vi lärde känna i slaget vid Lützen, en man, till hvilken
Wallenstein hyste högt förtroende — enligt hvad det säges på grund af
likheten i stjernornas ställning vid hans och Wallensteins födelse — men
som svek detta förtroende, sändes till Gallas och Colloredo för att
utröna, om Wallenstein kunde lita på dem. De hade en sammankomst
i Frankfurt an der Oder och lofvade att följa Wallenstein, hvart han
ville föra dem, men beslöto på samma gång att förblifva kejsaren trogne.
Underrättelsen om tilldragelsen i Pilsen äfvensom andra, som
kommo från andra håll, från Maximilian i Baiern och från Böhmen
om de derifrån landsflyktiges förhoppningar att fä återkomma under
Wallenstein såsom konung, hvilket skulle ske med fransk hjelp, alla
varnande för den fara som hotade, förmådde Onate att uppträda inför
kejsaren. Det skedde med all fornspansk formlighet. Han skall hafva
öfvertygat både kejsaren och Eggenberg om sannfärdigheten af sina
meddelanden. Från Baiern inberättades tillika, att Maximilian skulle
öfvergå till fransmännen, om icke Wallenstein aflägsnades.
Nu nedsattes ett utskott af det hemliga rådet för att undersöka
detta ärende. Det utgjordes af Eggenberg, Trautmansdorff och
biskopen i Wien. De ville till en början gå skonsamt till väga, och
kejsaren sjelf kände sig i hög grad betryckt. Den Wallensteinska frågan,
hörde man honom säga, »lade sig med honom, stode upp med honom
och lät honom ej sofva». Wallensteins förfarande att framlägga de
kejserliga befallningarna inför öfverstarne, hvarigenom kejsarens namn
gjordes förhatligt, hans maktanspråk, hvarigenom kejsaren beröfvades
sin myndighet, aftalen med Arnim och förslaget att förena de katolska
vapnen med de kätterska — allt detta manade till allvarsamma mått
och steg.
Den 14 Januari undertecknade kejsaren en kungörelse, enligt
hvilken han frikallade alla officerare i sin här, högre och lägre, till häst
och fots, från hvarje förpligtelse till Wallenstein och hänvisade dem
tills vidare till Gallas. Han hade visserligen erfarit, att några af dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
