Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Johan Banérs fälttåg - I Thüringen och vid Magdeburg 1636
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
Christina.
Sveriges tjenst, men åter vändt sig till rikskansleren och erbjudit sig
att öfvertaga dessa trupper.
Han fick dock icke länge verka i detta befäl. Sjelfva nyårsdagen
1636 blef han anfallen af de kejserlige vid Havelüne och träffades i
stridens början af en kula i hufvudet. Hans trupper tändes af vrede,
och under den närmaste öfversten fördes de mot fienden, som drefs
på flykten med en förlust af mer än 1,000 döda, några hundra
fångar och 4 kanoner.
Johan Banér, som hotat Berlin, till hvars försvar den sachsiska
hären skyndade, gick den 11 Januari från Rathenow rakt på
Kursach-sen. Kurfursten skyndade efter, men Banér utbredde sig öfver
Thü-ringen och lät så väl bevaka alla öfvergångar öfver Saale-floden, att
kurfursten måste stanna i sitt eget land.
Nu var vedergällningens stund kommen öfver de landsändar inom
Thüringen, som tillhörde kurfursten. Svenskarne kommo med
hämnden i hjertat och foro fram på ett sådant sätt, att Banér sjelf måste
utfärda ett manifest mot ohyggligheterna. »Det vore icke underligt» —
heter det häruti — »om jorden öppnade sig och genom Guds rättvisa
dom uppslukade desse äreförgätne våldskräktare». I Naumburg, samma
stad som med en sådan hänryckning mottog Gustaf Adolf, då han på
väg till Sachsens räddning kom tågande från södra Tyskland,
plundrades kyrkorna liksom de enskildes hus, oaktadt staden betalat 15,000
r:dr i brandskatt.
Så gick Februari månad, utan att kurfursten förmådde tillfoga sin
fiende någon skada, men i Mars kom den kejserlige fältherren
Hatzfeld tågande upp åt Thüringen öfver Eschwege och Mühlhausen,
hotande sålunda svenskarne i ryggen. Derför drog sig Banér tillbaka
norr ut och intog bakom Bodefloden, som i en stor bugt mot norr
flyter till Saale, en lika fördelaktig ställning som förut bakom den
sistnämnda, så att de förenade sachsiska och kejserliga härarne förgäfves
försökte göra honom någon afbräck.
Men Bodefloden är i sig sjelf obetydlig; nu hade han svält upp
af vinterregnen och var derför tjenlig som vallgraf. När väderleken
deremot blef torr, försvann vattnet, och Banér måste åter bryta upp.
Han inlade då en stark besättning i Magdeburg och gick sjelf till
Werben. Det gamla missnöjet vaknade här åter till lif, men Banér stillade
det med kraft och klokhet. »Han ville icke denna gången liksom året
förut tiga och tåla» — sade han till hufvudmannen, som han inkallat
i sitt rum — »han ville nu genast taga upphofsmännen för
hufvudet.» Öfversten skrämdes till lydnad, och hela sammansvärjningen
blef om intet.
Svårare var det att godtgöra den skada, som förlusten af
Magdeburg vållade. Baudissin och Hatzfeld angrepo denna stad. I en
löp-graf sårades den förre, så att han gjordes oförmögen till vidare
krigstjenst, och hans nye herre, kurfursten, behandlade honom med en
sådan karghet, att han visserligen icke hade skäl att rosa sin öfvergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
