Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Förhållandet till utländska makter - Förmyndarestyrelsens politik i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
Christina.
fördel antasta. Såsom vi alla veta, var det första alternativet det af
Gustaf Adolf valda, och den vidt omfattande planen till Sveriges framtida
storhet hade sannolikt äfven gått i fullbordan, om icke konungens död
mellankommit. Under framgångarna i Tyskland skola ännu större
framtidsplaner föresväfvat Gustaf Adolf, hvilken, enligt hvad Oxenstierna
skall hafva berättat, haft för afsigt att antaga titeln af kejsare öfver
Skandinavien, innefattande Sverige, Norge och Danmark intill Stora
Belt samt alla Östersjöländerna. Derföre hade han tagit
Östersjöstränderna från ryssar och polackar samt sedermera angripit romerska
kejsaren, och då denne blifvit besegrad, skulle Pomern och Mecklenburg
afträdas till Sverige samt derefter Danmark tvingas att afstå Norge och
allt hvad som låg öster om Stora Belt. *) Härvid bör dock ej glömmas
att Gustaf Adolfs dotters förmälning med churprinsen af Brandenburg
ingick såsom en väsentlig beståndsdel i dessa förstoringsplaner.
Derigenom skulle den förnämsta staten i norra Tyskland blifvit vunnen
för Sverige och dess tyska Östersjövälde betydligt underlättadt. Denne
churprins blef sedermera »den store churfursten», som egentligen lade
grunden till Preussens storhet. Huru helt annorlunda skulle icke
Sveriges öden och förhållandena i hela Europa blifvit, om det
brandenburg-ska huset kommit att intaga Sveriges tron! Sannolikt skulle det
emellertid blifvit för den store churfursten svårare att styra Christina och
den svenska adeln än alla hans tyska besittningar.
Att Oxenstierna, med sin nära kännedom om den store konungens
planer, samt med hans stridbara härar och krigskunnige härförare till
sitt förfogande, skulle känna sig uppmanad att fullfölja dessa planer
såsom ett heligt arf af den hädangångne konungen och vännen, var
naturligt. Härvid tyckes han dock ej med den visa betänksamhet, som
eljest utgjorde just ett hufvuddrag i hans skaplynne, tagit i tillräckligt
betraktande medlens förhållande till målet. Att göra Östersjön till ett
svenskt inhaf hade varit en möjlighet, så länge tidehvarfvets störste
härförare innehade Sveriges tron; men denna möjlighet blef föga
sannolik, när tronen öfvergått till ett barn och när ledaren af Sveriges stats- •
konst icke sjelf kunde anföra dess härar, utan berodde af underordnade
härförares krigskunnighet eller lycka. Detta synes Oxenstierna ej
tillfyllest besinnat, då han under framgångarna de första åren efter Gustaf
Adolfs död på fullt allvar sysselsatte sig med så högt flygande planer som
att sjelf blifva churfurste i Mainz, då hans måg, Gustaf Horn, skulle
blifva hertig af Elsass o. s. v. Under dessa storhetsdrömmar, som för
öfrigt afsågo Sveriges bästa vida mer än hans eget — ty att fosterlandet
hos Oxenstierna alltid stod högt öfver hans egna fördelar, visar hela
hans handlingssätt — försummades emellertid det bästa tillfället till en
både fördelaktig och ärofull fred, och när nederlaget vid Nördlingen
med ens gjorde slut på alla storhetsplanerna, var ock utsigten till en
sådan fred försvunnen. Från Sverige yrkades nu ifrigt och från alla
*) Se Handlingar rörande Skandinaviens historia II: 101,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
