Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Förhållandet till utländska makter - Förmyndarestyrelsens politik i allmänhet - Förhållandet till Danmark - Förhållandet till Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förhållandet till utländska makter.
-291
håll på fred under hvilka vilkor som helst, men då den~för Sverige
skulle blifvit både skymflig och ofördelaktig, satte sig Oxenstierna med
manlig beslutsamhet deremot och sällan har en enda mans
öfverlägsenhet trädt så i dagen, som när Oxenstierna mot alla de öfrige
ledamö-terne i regeringen, mot rådet och mot det ojemförligt öfvervägande
flertalet af svenska folket genomdref krigets fortsättande, med hvilka
uppoffringar det än måste köpas. Vid detta tillfälle var onekligen hans
krigspolitik både berättigad och blef äfven af utgången fullt rättfärdigad.
Lika gifvet är likväl icke, att man ej sedermera efter Baners och ännu
mera efter Torstenssons framgångar låtit mer än ett tillfälle gå sig ur
händerna till en för Sverige ärofull fred, som äfven nu sannolikt kunnat
utan större svårighet tillvägabringas, om man nedsatt sina anspråk på
landvinningar, hvilka måste blifva ännu svårare att bevara än att
förvärfva och alltid komme att inveckla Sverige i de intrasslade tyska
förhållandena samt göra en fortsatt stormakts- och krigspolitik nödvändig,
af hvilken Sverige med dess ringa tillgångar på folk och penningar
slutligen måste utarmas.
En särskild anledning till det tyska krigets fortsättande hade
Oxenstierna deri, att han ansåg Sveriges båda farligaste grannar, Danmark
och Polen, kunna bäst hållas i tygeln och med största fördel anfallas
från Tyskland, hvilket, hvad Danmark beträffade, också slutligen
skedde 1643.
Mot jDanmark rådde under förmyndarestyrelsens hela tillvaro
hemlig eller öppen fiendskap. Hos Oxenstierna var denna grundad redan
i hans ungdomsminnen från danska kriget i slutet af Carl IX:s och
början af Gustaf Adolfs regering, och Christian IV:s förfarande under
hela tiden, då Sverige var inveckladt i tyska kriget, hade icke litet
bidragit att öka denna fiendtliga sinnesstämning. Under låtsad vänskap
hade den danske konungen den ena gången efter den andra erbjudit
sig som fredsmedlare, i tydlig afsigt att för Sverige förhindra hvarje
landvinning i Tyskland, samt deremellan gjort Sverige all skada han
kunnat, och det var en känd sak, att efter nederlaget vid Nördlingen
var det endast danska rådets vägran att bestå medel till kriget, som
hindrade Christian att öka antalet af Sveriges fiender. Under sådana
förhållanden måste ett krig mellan de båda makterna förr eller senare
komma till utbrott, och detta inträffade äfven, så snart svenska
regeringen visste sig vara fullt rustad. De särskilda anledningarna till
kriget äro anförda här ofvan, vid berättelsen om detsamma, men i
allmänhet var stämningen å ömse sidor sådan, att någon fredlig
samverkan mellan båda ej var tänkbar.
Mot Fölen rådde likaledes under hela denna tid misstroende och
fiendskap. De polske Wasarne kunde icke glömma sina arfsanspråk på
Sveriges tron, och polackarne voro uppbragta mot svenskarne för lidna
förluster. Dock hyste de polska ständerna, likasom de danska, en
afgjord motvilja mot gärder och utskrifningar samt fruktade dessutom
att, derest det kom till öppet krig, få öfver sig de svenska härarne i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
