Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Förhållandet till utländska makter - Förhållandet till Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498
Chr is tina.
fredliga som i krigiska värf. Han hade fört lyckliga krig mot Ryssland
och äfven sökt införa åtskilliga förbättringar i sitt rikes inre
förhållanden, men rönte dervid ständiga hinder af de sjelfrådiga,
misstänksamma och sig emellan söndrade polska ständerna. Då dessa ej ville
underhålla några stående trupper, hade de vid konungavalet ålagt
Uladis-laus att använda en f]erdedel af anslagen för hans hofhållning till
truppers besoldande; men då han nu uppsatte några regementen och
anskaffade artilleri, började ständerna genast frukta, att han med dessa
truppers tillhjelp skulle göra sig enväldig, och tvungo honom derföre
att åter afskeda större delen af den värfvade styrkan. Uppbragt
häröfver vände sig Uladislaus i Maj 1647 üll Christina och begärde af
henne understöd mot de polska ständerna, hvaremot han gaf en vink
om att Sverige kunde erhålla Preussen samt få behålla Lifland utan
vidare anspråk från Polens sida. Förslaget blef dock ej bifallet, och
kort derefter reste sig kosackerne mot Polen och förhärjade utan
motstånd en stor del af landet, emedan polska sadeln, hvars öfvermod och
förtryck hufvudsakligen föranledt denna resning, vid riksdagarna vägrat
alla bidrag till rikets försvar.
Midt under dessa olyckliga förhållanden dog Uladislaus i Maj
1648, hvarefter flere sökande anmälde sig till polska tronen, ehuru
föga eftersträfvansvärd denna tyckes böra varit. Bland dessa sökande
hade den aflidne konungens båda yngre bröder Johan Casimir och
Carl Ferdinand de fleste anhängarne, och båda vände sig till Christina
med begäran om understöd. Vi hafva i det föregående berättat, huru
Christina i anledning häraf rådfrågade Oxenstierna och huru han
tillstyrkte hennes förord för den äldre af bröderne Johan Casimir, som
understöddes af Frankrike och äfven hade mesta utsigterna inom Polen
samt lofvat afstå både Lifland och sina ärftliga anspråk på svenska
kronan. Han blef också af drottningen förordad, men så snart han
blifvit af polska ständerna väld till konung, glömde han sina löften
till Sverige, bibehöll den svenska konungatiteln och vägrade att gifva
den åt Christina samt fordrade för nedläggandet af sina arfsanspråk
Lifland såsom en honom enskildt tillhörande besittning, hvilket likväl
från svenska regeringens sida mötte bestämdt afslag. Emellertid
fortfor kosackupproret och blef allt farligare, emedan de polska trupper,
som stäldes mot kosackerne, gjorde dem ringa motstånd, så att
landets försvar hufvudsakligen måste öfverlemnas åt värfvade tyska
soldater. År 1651 lyckades dock Johan Casimir vinna en mera
betydande seger öfver kosackerne och hade sannolikt då gjort slut på
deras resning, om han icke blifvit öfvergifven af polackarne, som
fruktade att han kunde missbruka det anseende, han genom denna seger
vunnit, till att inskränka de polska ständernas frihet. Detta den
polska adelns ständiga misstroende mot sin konung, så väl som dess inre
söndringar, försvagade landet allt mera, och grannarne, samt icke minst
Sverige, försummade ej heller att underblåsa dessa söndringar mellan
konung och folk så väl som mellan detta inbördes. Under den all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
