Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Freden i Roskilde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen ock slutligen den 26 April samtyckte. Konungen skulle emellertid med svenska hufvudstyrkan gå in i Mark Brandenburg, hvarest den skulle underhållas på landets bekostnad, till dess kurfursten bestämdt förklarade sig för eller emot Sverige. I ett bref till svenska sändebudet vid brandenburgska hofvet, grefve Schlippenbach, af den 5 April skref konungen: »Kurfursten skrifver artigt och söker öfverskyla sitt förra uppförande. Vi svara häruppå med inneliggande kopia af hans förbund med Österrike och Polen. Likväl erbjuda vi honom ännu vår vänskap på följande vilkor: fri passage vid Pillau och Memel, äfvensom genom hans land; upplösning af hans förbund med Polen samt förbund med oss, i fall Österrike förblifver fiendtligt, hvaremot vi vilja erkänna hans suveränetet».
Flera andra så väl embetsskrifvelser som förtroliga meddelanden från konungen under tiden närmast efter roskildska freden vittna äfven, att han visserligen vidhöll sin redan vid början af det polska kriget fattade föresats att söka tillvinna Sverige Preussen och Kurland, men för öfrigt allvarligt arbetade på att tillvägabringa fred med alla Sveriges fiender, och ingenting antyder, det någon föresats att förnya kriget mot Danmark då ännu hos honom uppstått.
Under fredsunderhandlingarna hade konung Fredrik uttryckt sin önskan att ingå ett närmare förbund med Sverige. Härtill förklarade sig äfven Carl Gustaf mycket benägen samt utnämnde till underhandlare å Sveriges vägnar sina ombud vid fredskongressen, Sten Bielke och Corfitz Ulfeldt; men sedan franska sändebudet Terlon förestält honom, att, under det nu inträdda vänskapliga förhållandet mellan Sverige och Danmark, konung Fredrik borde förskonas från att vidare underhandla med en person, som uppträdt fiendtligt mot sitt fädernesland och sin konung, nämndes Peter Julius Coijet, som äfven biträdt vid fredsunderhandlingarna, i Ulfeldts ställe. Enligt
den för de båda underhandlarne den 13 Mars utfärdade instruktion skulle förbundet åsyfta båda rikenas försvar och roskildska fredsfördraget läggas till grund för detsamma. Äfven borde aftalas, huruledes af båda de förbundna makterna icke allenast hvarje främmande örlogsflotta må kunna förhindras att komma in uti Östersjön, vare sig genom Öresund eller Belterna, utan ock förekommas och afvärjas att förutan dessa båda nordiska makter ingen annan, vare sig vän eller ovän antingen med båda eller med endera af de förbundna makterna, äfven om denna tredje makt egde hamnar vid Östersjön, må der hafva och hålla örlogsfartyg. Dock kunde främmande makter, som icke egde besittningar vid Östersjön, få ditsända ett eller par örlogsskepp för att öfverföra eller afhemta
sina sändebud. I händelse någon anfölle endera af de förbundna makterna eller sökte med våld tränga sig genom Öresund eller Belterna, skulle den andra efter erhållen underrättelse härom komma till hjelp, hvilken hjelpsändning skulle bestå i en flotta af minst 20 goda örlogsskepp, af hvilka intet skulle hafva mindre bestyckning än 24 kanoner. Någon skyldighet för den ena makten att bistå den andra med landtrupper borde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
