Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Stockholm 1660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hertigens farligaste motståndare var emellertid riksdrotsen och, inseende detta, sökte hertigen på flera sätt vinna denne. Han erbjöd Brahe att antingen lemna honom såsom drots första platsen i regeringen näst efter enkedrottningen eller ock låta en annan väljas till marsk; men intetdera förslaget antogs. Då afbröt hertigen frieriet till enkedrottningens syster och anmälde sig i stället såsom friare till drotsens brorsdotter Elsa Elisabeth Brahe, enka efter rikskanslern Erik Oxenstierna, för att på detta sätt ställa sig in hos hennes farbroder; men härmed vann han ingenting annat, än att han nu ohjelpligt stötte sig med enkedrottningen, utan att uträtta någonting hos Brahe.
Rådspartiet uppträdde nu mot hertigen ännu mera fiendtligt än förut. Man beslöt skilja honom från all beröring med den unge konungen och med enkedrottningen. Derföre, när Carl Gustafs liktåg närmade sig Stockholm, lät man hertigen, som åtföljde detsamma, veta, att man hade i ordning åt honom rum på Stockholms slott endast för en vecka, men icke längre, och när han, längre fram under sommaren, ville å nyo besöka hofvet, blef honom tillkännagifvet, att han ej kunde erhålla rum å slottet; det var till och med satt i fråga att förbjuda honom infinna sig i hufvudstaden. Der voro emellertid hans utliggare och bland dessa i synnerhet Lars Romann mycket verksamma, men, å andra sidan, arbetade rådet icke mindre ifrigt mot honom och framför allt var Schlippenbach härvid så nitisk, att hertigen kallade honom »rikspesten» och påstod, att Schlippenbach skadat honom mer än någon annan.
Så stod saken mellan hertigen och rådet, då riksdagen öppnades. De tre ofrälse stånden visade från början mycken benägenhet för hertigen. Romann sparade också ej på uppmaningar, att de icke borde låta truga sig af rådet utan visa att de voro »sjelfständige röstegare på en fri riksdag, icke ja-bröder på en herredag». Han höll sammankomster med flera borgare och bönder samt fick deras löfte att stå fasta vid testamentet. Riksråden visade emellertid icke mindre fasthet i sitt beslut och beredde sig att i nödfall möta våld med våld. Med undantag af De la Gardie hade hvar och en af de mera framstående riksråden vakt med skarpladdade gevär utanför sin port, och 2,000 soldater voro inkallade för att upprätthålla allmänna säkerheten.
För det utskott af adeln, preste- och borgarestånden, hvilket, såsom redan är nämndt, tillkallades samma dag, då riksdagen öppnades, framstälde riksdrotsen nödvändigheten att fatta ett afgörande beslut om riksstyrelsens ordnande. »Rådet», sade han, »hade efter flera öfverläggningar funnit bäst, att man hölle sig till salig konungens testamente, utom hvad hertigen anginge, ej derföre, att de hade något att beskylla denne för, men efter forna tiders erfarenhet syntes det vara klokast att ej lemna honom tillträde till regeringen. Enkedrottningen önskade rådet deremot gerna bibehållen i densamma, på det hon måtte vara ett vittne huru regeringen sköttes.» Utskottet tog detta till öfvervägande inom hvarje stånd för sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
