Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Stockholm 1660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Följande dagen, den 28 September, kallades samma utskott till en sammankomst på riddarhuset, der riksråden Schering Rosenhane, Sten Bielke, Gustaf Posse och Bengt Horn voro tillmötes. Rosenhane, som förde ordet, begynte med en förklaring, att hvad rådet yttrat i afseende å styrelsens reglering ej vore att betrakta såsom något afgörande, till förfång för ständernas beslutande rätt. Landtmarskalken Per Sparre svarade, att han förmodade de, som varit med i Göteborg, skola förblifva i det, som der blifvit beslutadt; men några bland adelns närvarande ledamöter uttryckte sig vida mera bestämdt. Grefve Thure Oxenstierna, hvilken vi förut lärt känna såsom en särdeles egenmäktig landshöfding och som kort före riksdagen fått en rättegång mot sina bönder för det förtryck han mot dem föröfvat, uppträdde nu med mycken skärpa och påstod, att det svårligen kunde kallas ett testamente, som bar så tydliga spår efter dödskampen.
Friherre Johan Gyllenstierna, som vid denna riksdag först gjorde sig bemärkt, men sedan blef det så mycket mera och som icke bör förblandas med den Johan Gyllenstierna, hvilken sedan 1654 var riksråd, yrkade att en konung, i strid mot landslagens konungabalk, ej egde upprätta ett testamente med bindande kraft, utan ständernas samtycke, och att testamentet, såsom olagligt till sitt innehåll i afseende å hertigens deltagande i regeringen, vore helt och hållet ogiltigt; hvaremot Rosenhane åberopade den aktning man vore konungens minne skyldig, hvarföre testamentet borde blifva gällande, så vidt det vore med lagen förenligt. Häri instämde Georg Stjernhjelm, den bekante skalden, åberopande regeln »hvad lagligt är stånde; hvad olagligt är återgånge». Thure Oxenstierna anmärkte: »Gamle kung Gustafs testamente gjorde våra förfäder det, att deras barns betar ännu äro ömma deraf.» Rosenhane afvisade klandret mot Gustaf I och begärde få höra presternes mening, men desse ville ej gerna utlåta sig, innan de först hört sitt stånd. Erik Brunnius, superintendent i Göteborg, beklagade sig dock öfver tadlet mot aflidne konungens testamente, hvilket tadel äfven träffade hans person. Riksrådet Bielke svarade, att rådet endast åsyftade med enighet och tillbörlig aktning för aflidne konungen bringa saken till det slut, som för fäderneslandet vore nyttigast; men utskottet begärde betänketid och att få se testamentet, hvarom riksråden lofvade att tillfråga enkedrottningen, förmanande till skyndsamhet, med afseende å drottning Christinas snart förväntade ankomst, och framför allt till enighet.
Efter ständernas återkomst till sina samlingsrum förnyades den redan af utskottet yttrade önskan att få se testamentet, hvilket ock blef meddeladt och uppläst, men man fick ej taga några afskrifter deraf. Redan samma dag, den 28 September, skred adeln till votering utan föregående diskussion. Tredje klassen, under Clas Rålambs ledning, förklarade sig i allmänhet vilja hålla sig vid det, som beslutats i Göteborg. Man vore väl skyldig salig konungens förordnande all aktning, men som detta förordnande ej i allo vore förenligt med den unge konungens säkerhet och ständernas frihet, ville man förblifva vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
