Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1668-1672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvermakt på hafven, och Sveriges alla intressen borde bjuda det att härvid vara behjelpligt, i hvilket fall England och Frankrike ville söka åt Sverige bereda de bästa möjliga vilkor för dess handel samt förhjelpa det till en tryggad ställning i Tyskland och mot dess grannar, så väl Danmark som Ryssland.
Dessa föreställningar började vinna alltmera insteg inom rådet, och man befarade tillika, att om svenska regeringens beslut icke utfölle till Frankrikes fördel, kunde denna makt i stället vända sig till Danmark och väpna detta rike mot Sverige. Sten Bielke och Johan Gyllenstierna kämpade dock ännu lika ihärdigt mot en förbindelse med Frankrike, och den ena veckan efter den andra förgick utan att man kom till något afgörande. Slutligen i början af November förklarade Pomponne, att hans så ofta uppskjutna afresa skulle ovilkorligen ega rum innan veckans slut, så framt han icke dessförinnan erhållit sådant svar, som man låtit honom hoppas. Denna förklaring begagnade De la Gardie och Tott att i rådet bringa den så länge och så mycket ventilerade frågan till afgörande, hvilket ändtligen skedde den 9 November, då efter en ännu hetare öfverläggning än någon af de föregående det franska partiet slutligen segrade. Man afböjde visserligen ett öppet deltagande i kriget mot Holland, men medgaf emellertid, att Sverige, som garanterat westfaliska freden och vore intresseradt af lugnets bibehållande inom tyska riket, rättvisligen borde söka hindra detta rike så väl som kejsaren från att bispringa Holland. Ett sådant tilltag ville man först söka hindra på fredlig väg, men om detta ej lyckades, vore man benägen att med väpnad hand sätta sig deremot.
I hufvudfrågan var man sålunda ense, men nu återstod den för svenska regeringen ännu vigtigare om beloppet af de subsidier Frankrike skulle lemna för dessa förbindelser å svenska regeringens sida. Härom köpslogs på det ifrigaste under de få dagar Pomponne ännu stannade qvar, och i denna fråga fann han De la Gardie fullt lika omedgörlig, som någon af motpartiet. I trots af Pomponnes alla prutningsförsök stod svenska regeringen orubbligt fast vid sin fordran af minst 400,000 rdr i freds- samt 600,000 rdr i krigssubsidier, och då Pomponne, enligt sin instruktion, ej fick bjuda mer än 200,000 rdr i förra fallet, ehuru han kunde gå ända till 720,000 rdr i krigssubsidier, måste denna fråga ännu vid Pomponnes afresa lemnas öppen och fördraget blef sålunda endast ett utkast.
I sjelfva hufvudfrågan hade emellertid De la Gardies motparti blifvit öfverröstadt, men inlemnade likväl den 18 December en formlig gensägelse, undertecknad af Sten Bielke, Knut och Gustaf Kurck, Lars Fleming, Thord Bonde och Göran Gyllenstierna, med hvilka Johan Gyllenstierna, som för tillfället synes varit frånvarande, sedermera förenade sig.
Medan de franska och engelska sändebuden så ifrigt arbetade för en omkastning af svenska regeringens politik, måste den liknöjdhet, som under tiden röjde sig hos de makter, hvilka borde vara närmast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
