Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredsunderhandlingarna 1677-1679
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kejsaren var icke heller obenägen, men fick till svar, att han så mycket mindre kunde räkna sig till godo förbehållet i den ingångna freden, som han icke velat rent och utan inskränkning medgifva Sveriges fullständiga satisfaktion eller franska trupper fri marsch genom Tyskland för att tillvägabringa denna satisfaktion. Den »store kurfursten» hade nemligen på det ifrigaste protesterat mot ett sådant medgifvande och af alla krafter yrkat på krigets fortsättande, under mycket ordande tillika om sin längtan efter en rättvis och hederlig fred, hvarmed han förstod en sådan, som åt honom förvärfvade de vigtigaste af Sveriges tyska besittningar. Han hade äfven erinrat kejsaren om sina honom gifna och högtidligt besvurna löften samt om de lysande förtjenster han inlagt om kejsaren och det gemensamma fäderneslandet genom att tillintetgöra »den grymma arffienden Sverige», betygande sin stora bestörtning öfver att genom Sveriges bebådade restitution se sig urståndsatt att vidare lemna fäderneslandet någon hjelp. I trots af allt detta kunde kejsaren, nu öfvergifven af Holland och Spanien, hotad med Frankrikes hela odelade härsmakt och oroad af upproriska undersåtar i Ungern, icke förmås erkänna sin skyldighet att åt kurfursten af Brandenburg bevara Pomern, utan började på fullt allvar fredsunderhandlingar med Frankrike och Sverige mot slutet af året 1678, och efter många invändningar och gensägelser från Brandenburgs och Danmarks sida undertecknades fredsfördraget mellan kejsaren, tyska riket och Frankrike i Nimwegen den 5 Februari 1679 samt följande dagen mellan kejsaren, tyska riket och Sverige. Fördragen ratificerades af Ludvig XIV den 26 Februari, af Carl XI den 3 Mars, af tyska riksdagen i Regensburg den 23 och af kejsar Leopold den 29 Mars.
Enligt dessa fördrag erhöll Sverige fullt återställande af freden i Osnabrück den 14 Oktober 1648 utan alla vilkor, hvarjemte kejsaren lofvade hertigen af Holstein-Gottorp sitt och rikets skydd samt sin bemedling i tvisterna mellan honom och konungen af Danmark. För att bilägga Sveriges stridigheter med Brandenburg och Danmark, ville Ludvig XIV och kejsaren bemedla ett vapenstillestånd och derunder söka förmå dessa Sveriges fiender att biträda freden; men derest de tredskande endast medelst vapenmakt kunde bringas till eftergift, skulle Frankrikes konung vara berättigad att infalla i tyska riket och dervid förfoga öfver åtta i fördraget uppräknade orter från Maas fram till Rhen. Kejsaren och riket skulle icke under någon form lemna bistånd åt sina förra bundsförvandter, men egde full frihet att förena sig med Frankrike, för att inom möjligast korta tid bringa stridigheterna till slut.
Samtidigt med dessa fördrag afslutade franske ministern hos de lüneburgska hertigarne, grefve de Rebenac-Feuquières, i Celle en separatfred mellan Frankrike och Sverige å ena sidan samt furstarne af huset Braunschweig-Lüneburg å den andra, genom hvilken fred, som af hertigarne Georg Wilhelm af Celle och Rudolf August af Wolfenbüttel ingicks äfven för deras frände Ernst August, furst-biskop af Osnabrück, desse furstar förbundo sig att genast efter den allmänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
