Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Gyllenstiernas välde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej fäst något afseende dervid. Nu åter, när Banér åberopade såsom vittne en så ansedd man som Arvid Ivarsson, samt äfven sjelf någon tid förut af konungen blifvit förordnad till guvernör i Ingermanland, hvilket visade, att åtmninstone konungen ej ansåg honom otillräknelig, ansåg sig De la Gardie ej kunna underlåta att anmäla förhållandet inför rådet. Det uppkallade Banér och lät honom förnya sin angifvelse, hvilken uppsattes skriftligen. Arvid Ivarsson och Lillie, hvilka äfven förekallades, omtalade åtskilligt, som instämde med Banérs angifvelser, men tillika att de just från honom erhållit de flesta af sina underrättelser. Derpå öfverlades i rådet, om man skulle genast anställa en rättegång eller först inberätta saken till konungen. Den senare meningen, för hvilken, bland andra, Rålamb, Knut Kurck och Nils Brahe förklarat sig, blef slutligen den segrande, och Johan Stenbock afreste till konungen med berättelse om förloppet. Han befalte, på bröderne Gyllenstiernas begäran, att angifvelsen skulle behandlas efter lag, och hänsköt den till Svea hofrätt, »ehuruväl», tillade han, »vi klarligen se, att allt stannar i bara sqvaller, såsom vi ock sjelfve veta en del vara osant. Vi hafve haft allt för stora prof af förbemälde riksråds trohet, att vi skulle förmoda en sådan ovilja eller impertinens af dem». Banér reste kort derefter till Ingermanland och undandrog sig allt deltagande i rättegången, ehuru han både af konungen och rådet fick upprepade befallningar att inställa sig inför hofrätten, för att bevisa sina angifvelser. Något straff följde emellertid icke på hans olydnad, utan han erhöll tvärtom åtskilliga ynnestbevis, och det blef snart bekant, att han åter förlikt sig med Gyllenstiernorna, hvilket skett på hans vanliga underliga sätt. Han hade fallit på knä för Johan Gyllenstierna och tömt ett glas vin under önskan, att, »så framt han talat illa om herr Johan, måtte han blifva besatt af lika många onda andar, som der funnos vindroppar i glaset». Rikskanslern blef nu mycket orolig och trodde hela angifvelsen vara en af Gyllenstiernorna och Banér öfverenskommen snara för honom och rådet. Rättegången ledde ock ej till någon påföljd, men Arvid Ivarsson blef för sin inblandning deri instämd af Gyllenstiernorna för Svea hofrätt och underkastad flerårig förföljelse.
I sig sjelf var den gjorda angifvelsen mot Johan Gyllenstierna att hafva sökt locka konungen i faror, för att bereda hans död, lika orimlig som enahanda beskyllning mot De la Gardie under hans välmaktstid. Likasom han då, hade äfven Gyllenstierna nu sitt enda stöd hos konungen och hade således alla skäl att uppmana honom skona sitt lif, långt ifrån att locka honom till att blottställa det; men att man trodde på möjligheten af någon sanning i en slik beskyllning visar bäst huru hätsk sinnesstämningen mot den dåvarande gunstlingen var hos hans motståndare.
Gyllenstierna arbetade nu ifrigt på att tillvägabringa fred med Sveriges fiender, men styrkte dervid konungen i den föresats, han redan fattat, att »icke vika en hårsmån» från de fördelar Sverige vunnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
