Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterhet och konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vågade uppträda och i ett lysande loftal erkänna och prisa hans många utmärkta egenskaper.
Båda dessa Stjernhjelms närmaste efterföljare röjde i sitt skaldskap en omisskänlig inverkan af den dåvarande tyska skaldeverksamheten, men vid samma tid uppstod äfven i Sverige en vitterhet, med lika omisskänlig inverkan af den italienska, hvilken alltsedan Christinas tid var mycket värderad, synnerligast af dem, som hörde till hennes hof. Härigenom befordrades kännedomen om den italienska litteraturen bland de mera bildade i Sverige och ett slags romantisk skola uppstod redan 150 år innan en sådan i vår tid uppkom inom svenska vitterheten.
Gustaf Rosenhane, en yngre broder till riksrådet Schering Rosenhane, född 1619, president i Dorpts hofrätt 1661 och död 1684, kan sägas stå i spetsen för den svensk-italienska vitterhetsskola genom sina på 1650-talet författade 100 svenska sonnetter, bildade efter Petrarcas italienska och Ronsards fransyska, och till samma vittra skola hörde äfven Johan Lillienstedt, född 1655 i Björneborg i Finland och son till kyrkoherden Paulus Raumannus, men sjelf kallande sig Paulinus till dess han adlades 1690 med namnet Lillienstedt och slutligen blef riksråd 1719 (död 1732) samt Christofer Lejoncrona, en son till Christinas i en föregående del omnämnde hofskräddare och sedermera hofintendent. Hans visor äro för sin tid förträffliga och vittna om hans förtroliga bekantskap med söderns diktkonst. I allmänhet kan Lejoncrona med fullt skäl betraktas såsom en af de mest framstående skalderna under detta tidskifte.
Några flera skaldenamn, tillhörande denna riktning af den svenska diktkonsten, skulle visserligen kunna anföras, men dels äro de af mindre betydenhet, dels inföll deras egentliga vittra blomstringstid ej förr än efter Carl XI:s död. En af denna tids vitterhetsidkare har dock både genom sina öden och sina skrifter väckt alltför mycken uppmärksamhet att här böra förbigås.
Lars Johansson eller Lasse Lucidor, såsom han sjelf kallade sig och under hvilket namn han också är mest känd, var född omkring 1640 och son till en kapten Johan Eriksson samt dotterson till amiralen Strusshjelm, som bekostade hans uppfostran. Han utvecklade tidigt en ovanlig fattningsgåfva, så att han, nyss hunnen öfver ynglingaåldern, kunde skrifva vers på svenska, tyska, holländska, engelska, fransyska, italienska och latin; men lika tidigt gjorde han sig känd för ett oförbätterligt lättsinne. Han uppgifves äfven hafva redan såsom student kommit i alltför förtroligt förhållande till en adelig jungfru Margareta Sjöblad och derföre blifvit förvisad ur riket, men noggrannare undersökningar i domstols-protokollen hafva gjort det sannolikt att någon förvexling af person härvid egt rum, och att Lucidor åtminstone ej haft denna förseelse på sitt syndaregister, hvilket är stort nog ändå. Säkrare kändt är att han gjort flera resor i Tyskland, England, Frankrike och Italien, men 1669 på allvar bosatt sig i Stockholm, der han sysselsatte sig med hvarjehanda öfversättningsarbeten och i synnerhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
