Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borgerskapet, handeln och näringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af riket hindrade ock jordbrukets märkbarare förkofran under detta tidsskifte.
Bergsbruket åter, en annan af rikets hufvudnäringar, erhöll en ganska betydande utveckling. Den förändring hade deri efter hand inträdt, att i stället för det man förut företrädevis bearbetat i silver- och kopparverken, var det nu jerntillverkningen, som vann största utveckling. Silfvertillverkningen i Sala hade så aftagit, att den år 1686 knappast uppgick till en tredjedel af hvad den utgjort 1653. Sedermera steg den dock åter något genom sorgfällig behandling. Ännu märkbarare var aftagandet af koppartillverkningen i Falun. Ännu 1664 hade den stigit till nära 15,000 skeppund, men aftog derefter mer och mer till dess 1686 ett stort grufras inträffade, hvilket året derpå följdes af ett nytt, som hotade att göra slut på alla arbeten derstädes. Nu försköt likväl staten en ansenlig summa till grufvans upprensning och efter hand började den åter bearbetas, men under det återstående af Carl XI:s regering öfversteg dock den årliga tillverkningen icke 9,000 skeppund.
Jerntillverkningen deremot tog så mycket raskare fart, och stångjernstillverkningen, som 1660 utgjort föga öfver 100,000 skeppund, hade 30 år senare uppgått till dubbelt. Tillverkningen skedde likväl fortfarande endast medelst träkol, och skogarne blefvo derföre inom bergslagerna alltmera medtagna. Redan 1667 beslöts derföre, att de skulle sparas för drifvande af jernförädlingsverk och för malmens smältning, samt att man derföre skulle aflägsna de spridda stångjernshamrarne, sågqvarnarne och nybyggena, hvilka alla menligt inverkade på skogstillgången. Detta beslut blef dock likasom så många andra af förmyndarestyrelsen fattade, endast lamt verkstäldt, och klagan öfver bristande skogstillgång hördes allt oftare från bergslagerna. Slutligen, sedan Fabian Wrede 1685 blifvit president i bergskollegium, förordnades följande året, på hans förslag, en kommission att taga noggrann kännedom om de särskilda jernverken, och sedan denna undersökning försiggått, befalde konungen, att alla verk, som ännu drefvos i strid mot 1667 års förordning, skulle inom två år utan ersättning nedläggas. Detta missöde träffade icke mindre än 40 stångjernshamrar inom en enda bergslag. Så hård denna befallning än var och för många ruinerande, hade den dock för bergshandteringen i dess helhet den vigtiga och nyttiga följd, att genom en stark invandring af de bergsmän, hvilkas hamrar å andra orter måst upphöra, stångjernstillverkningen i Wermland och Dalsland nu fick sin egentliga uppblomstring. Äfven till Norrland utbredde sig nu denna handtering, och så strängt förmynderskap konungen än utöfvade öfver denna så väl som öfver de andra näringarna, tilltog dock under Carl XI:s regering stångjernstillverkningen ganska betydligt både i myckenhet och äfven till sin beskaffenhet.
Man sökte för öfrigt på flera sätt sörja för bergslagernas bästa. Flera af de band, som förut besvärat deras handel med det öfriga landet, blefvo nu lättade, betydande allmänningsskogar öfverlätos af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
