Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Allmogen
- Seder och lefnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nybyggen, anstäldes ganska allvarsamma undersökningar, hvarvid många dylika lägenheter blefvo upphäfda och rifna. År 1684 befalte konungen landshöfdingen i Viborgs län att »fösa efter friska inhyseshjon» och tillhålla dem att antingen återupptaga ödeshemman eller ock begifva sig i tjenst hos kronans skattdragande undersåtar. Vid verkställandet af denna befallning begicks mycket öfvervåld, och domkapitlet i Viborg klagade, att man nedbrutit kojorna samt tagit inbyggarnes kittlar och grytor, ja, äfven deras kor ifrån dem. »Folket ropar ve öfver sina plågare, sina fogdar, länsmän och sexmän, och de bedja att eders maj:t ville, såsom en kristlig konung, tåla dem här på jorden tills de snart efter naturens ordning varda hädankallade.»
Dessa och några likartade klagomål vittna, att embetsmannaförtrycket flerstädes trädt i adelsförtryckets ställe, men i allmänhet blefvo dock dylika olagligheter strängt beifrade och Carl XI höll allvarsamt efter sina både högre och lägre embets- och tjenstemän.[1]
Seder och lefnadssätt.
Vi hafva i föregående del anmärkt huru under Christinas regering en föga fördelaktig förändring inträdt i svenska sederna och lefnadssättet; huru den förra enkelheten och tarfligheten börjat hos allt flera öfvergå till ett mer eller mindre öfverdådigt lefnadssätt, som alltför mycket bar prägeln af vanor från fältlifvet, under hvilket så många svenska krigare vunnit en hastigt förvärfvad rikedom, hvilken de visade alltför mycken benägenhet att lika hastigt åter förslösa. Detta öfverdådiga lefnadssätt fortfor ännu under början af Carl XI:s regering, så länge svenska adeln hade i behåll sina rikedomar, hvilka till en stor del på detta sätt förslösades, hvaraf också framkallades de ständiga sträfvanden efter nya gåfvor eller förläningar af kronan, som så bjert framträdde under förmyndare-styrelsen. Hvar och en, hette det, skulle lefva värdigt sitt stånd och då man, för att iakttaga denna värdighet, gjort slut på sina egna tillgångar, borde staten ersätta bristen. Vid högtidliga tillfällen och framför allt vid bröllop och begrafningar fordrade denna värdighet, att den största prakt skulle utvecklas, och icke sällan måste dylika högtidligheter uppskjutas i flera år eller ock medel dertill beredas genom skuldsättning, för att kunna firas så, som tidens sed fordrade.
Under de första åren efter sitt tillträde till regeringen visade äfven Carl XI någon böjelse för praktfulla tillställningar, så vida lustbarheterna voro i hans smak, såsom ringränningar och dylika öfningar. Så hölls 1672 en utomordentligt praktfull ringränning, hvilken sedermera beskrefs af Lindsköld i ett särskildt på trycket utgifvet arbete, åtföljdt af talrika kopparstick. Med en vida enklare tillställning, men som äfven gjorde konungen mycket nöje, firades hans besök i Dalarne
[1] Jfr Fryxell, Berättelser ur svenska historien. XVIII: 142-153.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:45:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/6/0888.html
