Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Seder och lefnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1673. Kungsgården, der han tog in, var rundt omkring beprydd med granstänger, och vid ingången syntes pyramider af enbuskar på målade fotställningar. Hela salen var klädd med björnhudar, öfver dörrarne och fönstren samt i alla hörnen hängde kransar af en- och granris, sammanflätade med röda band. På borden stodo, jemte dryckeskärl af glas och silfver, äfven kannor och bägare af trä. Vid konungens och drottningens intåg i hufvudstaden efter förmälningen rådde mycken prakt. Äreportar, rikligen utsirade med sinnebilder, voro flerstädes uppresta, fyrverkeri afbrändes o. s. v. I Stockholm var ett kungligt bollhus, hvari bollspel under särskilda mästares ledning flitigt öfvades, och i nedra våningen af slottet gåfvos skådespel af en fransk skådespelaretrupp.
När drottningen, med den då sjuårige kronprinsen och den åttaåriga prinsessan Hedvig Sofia, i Augusti 1689 besökte Upsala, hade landshöfdingen å sin gård Jella efter en slutad jagt föranstaltat en fest, som för sin sällsamma anordning väckte mycket uppseende. Upsala-professorernes döttrar, i särskildt från Stockholm bestälda drägter, föreställande Diana och hennes nymfer, inbjödo de kungliga i huset, som öfverallt var beklädt med björk och eklöf. Flere herdar (professorer och studenter) drefvo förbi sina hjordar, helsade de höga gäster med granna verser, hvari hela Olympen åkallades, och uppförde med nymferna en dans, hvarefter en narraktig bonde (en förklädd student) roade alla med sina upptåg. Under den måltid, som derefter gafs, stod professor Olof Rudbeck, Atlanticans ryktbare författare, bakom drottningens stol och härmade, vid hvarje skål som dracks, med händerna för munnen den svenska lösen så kraftigt, att det hördes såsom verkliga salvor!
Dylika tillställningar voro nog äfven i konungens smak, men för yppighet hade han aldrig haft sinne, och prakt utvecklades endast vid särdeles högtidliga tillfällen. Under kriget hade han vant sig vid ett enkelt och tarfligt lefnadssätt, och denna smak bibehöll han allt sedan samt visade äfven vid flera tillfällen sin ovilja mot prakt och yppighet hos andra. Högadeln, som häri synnerligast utmärkt sig, blef ock af förmyndareräfsten och reduktionen snart nog tvungen att afstå derifrån, och så väl härigenom som genom hofvets exempel inträdde efterhand en återgång till enklare lefnadsvanor. Man fortfor ändock att utfärda förordningar mot öfverflöd, men dessa blefvo sjelfva öfverflödiga, emedan hofvets föredöme och högadelns fattigdom redan i sig sjelfva voro tillräckliga att vänja det öfriga folket från flärd och slöseri.
Snarare började man nu slå öfver till ett motsatt förhållande, åtminstone hvad beträffar den förfining, som hos flera bland högadeln röjt sig i förening med yppigheten. En okänd författare från 1740-talet, som meddelat ganska upplysande anteckningar om »Christinas, Carl Gustafs och Carl XI:s tider i Sveriges historia», anmärker, att under Carl XI:s regering började i allmänna sammanlefnaden visa sig »en tröghet i lynnet, en slags lymmelaktighet och det vissa tecknet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
