Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från Frankrike och Brandenburg. Vid flera tillfällen var han ganska nära att störta Oxenstierna, men denne lyckades dock alltid slutligen afböja det hotande fallet. I Maj 1690 blef emellertid Bielke befordrad till fältmarskalk och tycktes fortfarande vara i oförminskadt åtnjutande af konungens ynnest; men hans obenägenhet att i Pomern genomföra Carl XI:s reduktionsåtgärder, hvilka han alltid ogillat, begagnades af hans ovänner Oxenstierna, Hastfehr, Wellingk och Gyldenstolpe att göra konungen mot honom kallsinnigare, och från början af året 1693 fann ock Bielke sjelf, att konungen icke bemötte honom lika vänligt och förtroendefullt som förut samt beklagade sig deröfver. Konungen svarade honom, att hans eget förhållande dertill föranledt, och brefvet för öfrigt visade tillräckligt, att Carl XI:s tillgifvenhet för Bielke betydligt svalnat. Det gick också Bielke djupt till sinnes, och han önskade högeligen att få antaga de lysande anbud republiken Venedig nu gjorde honom; men konungen vägrade, och Bielkes ovänner afböjde äfven allt personligt sammanträffande mellan konungen och honom. Slutligen lyckades dock Bielke åt sig utverka tillåtelse att få infinna sig vid hofvet. En försoning följde i Februari 1695, men det förra hjertliga förhållandet inträdde dock ej mera, och under återstående delen af Carl XI:s regering egnade sig Bielke nästan uteslutande åt sitt embete såsom Pomerns generalguvernör, i hvilken egenskap han ock uträttade rätt mycket godt till detta lands båtnad.
Erik Lindsköld har i det föregående vid flera tillfällen blifvit omnämnd och var också en af Carl XI:s mest framstående embetsmän. Hans fader, Olof Håkansson, var smed i Skenninge, men steg dock efterhand först till rådman och sedermera till borgmästare. Sonen Erik föddes den 2 Februari 1634. Redan i sin tidigaste barndom väckte han genom sin ovanliga fattningsgåfva sådan uppmärksamhet att han, endast fem år gammal, skickades till Linköpings skola. Här gjorde han sig genom flit och kunskaper så fördelaktigt känd af biskopen Petrus Jonæ, att denne blef hans beskyddare, och så blef han vid 17 års ålder student i Upsala samt antog då namnet Lindeman. Äfven vid akademien väckte han uppseende ej blott genom flit, utan äfven genom snillegåfvor. Amiral Bielkenstierna tog honom till lärare för sina barn och rekommenderade honom hos konung Carl Gustaf, som valde honom till lärare åt sin son på sidolinien, Gustaf Carlsson. Med denne tillbragte Lindeman flera år å utrikes orter, dels vid universiteten och dels vid hofven, samt förvärfvade derunder så väl en rikare bildning som en närmare kännedom om främmande stater och deras styresmän. Från dessa resor återkom Lindeman vid 33 års ålder och erbjöds då att blifva professor i vältaligheten först vid Lunds och sedermera vid Upsala akademi, men afslog båda anbuden och gick i stället in i kansliet 1668. Här gjorde han sig snart känd och omtyckt icke blott för sin duglighet i tjensten, utan äfven för de prof af sin skaldegåfva, han flitigt strödde omkring sig och hvarmed han ofta lifvade tillställningarna vid Hedvig Eleonoras hof. Hos henne blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
