Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den inre styrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverlemnad åt de nyskapade ombudsmännen och ordningsmännen, återstäldes nu på sin gamla fot, likväl så, att domrarne stäldes under noggrannare uppsigt. Hofrätterne blefvo åter lägsta domstolen för tilltalade adelsmän. De tre äldste assessorerne i hvarje hofrätt erhöllo titel af hofrättsråd, med lagmans värdighet.
Försvarsverket funno ständerna vara af den nya regeringen försummadt och påminte derföre om allt hvad dertill kunde höra samt begärde att en försvarsplan måtte uppgöras. Till sekreta utskottet kom då en kunglig proposition, i hvilken hemstäldes huru riket skulle skyddas mot dess fiender, hvarefter utskottet ytterligare påminte om tillräckliga försvarsanstalters vidtagande samt begärde del af den uppgjorda försvarsplanen. Regeringen försäkrade, att all nödig anstalt derom redan vore fogad, men hvilket i utskottet betviflades, och då underrättelser nu inlupo om fiendernas mer och mer hotande företag samt ingenting synnerligt troddes ännu vara gjordt för rikets försvar, aflät utskottet ytterligare påminnelser om verkets skyndsamma bedrifvande och lade sjelf hand dervid, i synnerhet genom anskaffande af lifsmedel och magasin för de trupper, som skulle sammandragas, hvarvid landshöfdingarne lemnades rättighet att vid durchmarscher pålägga gärd, men mot kontant betalning för hvad som levererades. På förnyad begäran meddelade prins Fredrik, såsom härens generalissimus, utskottet en försvarsplan, hvarvid det gjorde påminnelser, och då prinsen ansåg nödigt, att samma person förde befälet både i Skåne och Bohus län, men sjelf ej ville föreslå någon dertill, tog utskottet frågan i öfvervägande. Då det likväl tvekade i valet mellan fältmarskalkarne Nils Gyllenstierna och Rehnsköld, »uppdrogs åt drottningen att derom förordna».
Handeln, hvilken ständerna funnit nästan alldeles tillintetgjord, dels till följd af kriget och kaperierna, dels derigenom att man velat med konst reglera densamma och låtit upphandlingsdeputationen bemäktiga sig alla exportvaror, så att köpmännen ej fingo utföra dem, utan mot förbindelse att i stället anskaffa och efter taxa försälja utländska nödvändighetsvaror, blef nu ofta föremål för så väl sekreta utskottets som ständernas och i synnerhet borgareståndets öfverläggningar. Kammar-, bergs- och kommersekollegierna hade föreslagit, att handeln borde göras fri, hvarpå äfven borgareståndet ifrigt yrkade; men då kommersekollegium tillika föreslog fri minuthandel och frimästare inom handtverkerierna, gjorde borgareståndets anmärkningar häremot, hvarpå sekreta utskottet tillsatte för denna frågas utredande en särskild deputation, hvars protokoll upplästes i utskottet, som slutligen fann betänkligt att bifalla kollegiets förslag. Dock begärdes afskaffande af alla monopolier.
Banken blef af ständernas deputerade reviderad och fans ega i goda penningar något öfver 3 millioner daler silfvermynt. Dessutom fans i publika kassor omkring 1 million, hvaremot mynttecknen uppgingo till 25,368,000 daler silfvermynt. Dessas värde blef, genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
