Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1755, 1756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förordna en särskild kommission, på det dröjsmål deri ej måtte föranledas genom de vanliga domstolarnes långsamhet och lagbundenhet.
För öfrigt skedde nu ytterligare inskränkningar i konungens myndighet, i det rikets ständer yrkade, att inga beskickningar till främmande hof måtte ske från konungen utan rådets kännedom; att den, som till sådan beskickning brukades, skulle utses med råds råde och aflägga ed att icke åtaga sig andra ärenden, än instruktionen innehölle eller i rådet blifvit framstälda; att konungen, när han skriftligen yttrade sin mening i regeringsärenden, måtte dertill bruka någon i kansliet och till ansvar bunden person; att konungen icke utan rådets pröfning egde företaga resor till aflägsnare orter än Carlberg, Ulriksdal och Drottningholm, samt att valet af de två riksråd, hvilka enligt regeringsformen skulle åtfölja konungen under hans resor inom landet, icke vidare finge bero af konungen, utan af en öfverenskommelse mellan riksråden. Tillika förklarade ständerna, att »ingen som lånade eller försträckte penningar eller gods till konungens, drottningens eller de kungliga barnens enskilda behof, någonsin måtte drista sig att derför begära betalning af rikets drätsel, efter som en sådan fordran aldrig skulle af rikets medel betalas», hvilken förklaring i riksdagsbeslutet infördes. Slutligen fick också konungen ett slags uppmaning till flitigare fullgörande af sitt kall, i det ständerna begärde att han, »när sjukdom icke hindrade, ville genom sin närvaro i rådkammaren gifva öfverläggningarna drift».
Med alla dessa förödmjukelser fingo konungen och drottningen umgälla sin andel i den misslyckade statshvälfningsplanen. Åtta af deltagarne deri hade fått plikta med lifvet och två andra endast genom sin flykt ur riket undgått ett lika öde; men äfven bland de mera underordnade deltagarne undergingo flere ganska stränga straff.
Striden mellan hofpartiet och det vid riksdagen rådande hattpartiet var sålunda utkämpad. Den hade slutat med fullständig seger för det senare, som ock gjorde det vidsträcktaste bruk af den vunna segern. Lika frikostigt det varit på förödmjukelser och bestraffningar åt motståndarne, var det äfven på belöningar åt egna anhängare. Riksråden fingo sina dittills innehafda löner, 6,000 d. s., fördubblade, kanslipresidentens taffelpenningar höjdes till 8,000 d. s., rikskanslirådet fick 3,000 d. s. i taffelpenningar, riksrådet Rosen, efter indragning af hans generalguvernörsembete i Finland, 6,000 d. s. årligen, landtmarskalken 72,000 d. s., preste-och borgareståndens talmän 30,000 d. s. hvardera, bondeståndens talmän 18,000 d. s. Fredrik Gyllenborg, som länge haft ledningen af Hattarnes riksdagstaktik, fick en hedersskänk af 60,000 d. s. »för det oförtrutna nit han haft om bankens förkofran, samt för hans outtröttliga och oförskräckta arbete för frihetens befästande», såsom det hette. De öfriga bankofullmäktige, »till hvilkas förtjenster utom verket man icke hade samma anledning att sträcka sina tankar», fingo åtnöja sig med tillsammans 36,000 d. s. att dem emellan fördelas af bankodeputationen. Adeln, preste- och borgareståndens ledamöter i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
