Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1760-1762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
få inträde i statens tjenst, samt ansåg för öfrigt nödigt, att under krig antalet af krigsbefälets ombud vid riksdagarne inskränktes. Så stodo i denna fråga adeln och borgareståndet skarpt emot hvarandra och följden blef, att den icke kom till något afgörande. Adelns beslut föredrogs icke i borgare- och bondestånden, borgareståndets icke i något annat stånd, och vid riksdagens slut var frågan ännu oafgjord. Den hade likväl betydligt bidragit att nedsätta adelns anseende och inflytande, emedan detta stånd allt för öppet visat sig föredraga sina riksdagsmannarättigheters utöfning framför pligterna mot fäderneslandet.
Långt innan denna fråga kommit till detta slut hade, under riksdagens första skede, flera angrepp blifvit riktade mot rådet och dess anhängare bland Hattarne. Då dessa i början af riksdagen beherskat valmansvalen, så ville landtpartiet gerna skjuta åsido ej blott de af dem valda utskott och deputationer, utan ock sjelfva valmännen. Derför påminte Pechlin om riksrådsval, hvilket borde ske strax i början af en riksdag, samt yrkade tillika, att valmännen till rådsplatserna icke skulle väljas af de förra valmännen, utan medelst nya val af bänkmännen. Ehuru detta var stridande mot bruket vid alla föregående riksdagar, beslöts det af adeln den 1 December med 474 röster mot 394, och då Pechlin beräknat att efter voteringen, hvilken, då så många voro närvarande på riddarhuset, upptog en tid af 6 till 7 timmar, de flesta aflägsnade sig, sedan de aflemnat sina röstsedlar, men hans parti, enligt erhållen föreskrift, stannat, yrkade han nu, att förhandlingarna måtte fortsättas och de nya valmännen genast utses. Landtmarskalken, som med skäl kallade detta för ett försök att öfverrumpla ståndet, vägrade emellertid all vidare föredragning, hvilket gaf kaptenlöjtnanten vid flottan Per Lilliehorn, en af Pechlins anhängare, anledning att skrifva ett memorial, som gick ut på ingenting mindre än att taga landtmarskalksstafven från Fersen. Denne lät dock ej häraf oroa sig, utan började nästa plenum med en berättelse om hvad som förelupit, tilläggande, att han »förväntade af ridderskapets och adelns rättvisa och ädelmod, att detta icke annorlunda måtte uttydas». Sjelfve Pechlin erkände denna hans förklaring för tillfredsställande. Äfven i de öfriga stånden gjordes samma försök att låta valmännen till rådsplatserna väljas omedelbart af ståndet, i stället för af de andra valmännen, men förslaget föll både inom preste- och borgarestånden, till föjd hvaraf Hattarne kommo att bestämma valen i dessa båda stånd, men hos adeln valdes rådsvalmännen ur båda partierna. Följden blef emellertid, att Hattarne fingo mesta inflytandet på rådsförslagens upprättande.
I rådet voro tvänne ledigheter att fylla, efter Gustaf Ruuth, som aflidit i Augusti 1757, och Carl Didrik Ehrenpreus, som dött i Februari 1760. Båda förslagen uppsattes på en gång, och konungen utsåg den 5 December 1760 till riksråd generallöjtnanten grefve Hans Henrik von Liewen samt vice presidenten i Åbo hofrätt Johan Lagerflycht, hvilken dock skyndade att undanbedja sig detta förtroende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
